Jag är på gymmet och kör ett styrketräningspass. Efter bröstpress återstår att ställa mig i den berömda positionen "plankan" så länge jag orkar. I så fall måste jag nog först gå på toa. Att göra "plankan" i lätt kissnödigt tillstånd känns inte som en bra idé.
Inne på damernas omklädningsrum konstaterar jag att båda toaletterna är upptagna. Då kommer jag på att det finns ju faktiskt en handikapptoalett i korridoren, så jag går ut dit.
Dörren till handikapptoaletten står lite lätt på glänt. Jag går in, vänder mig åt höger där strömbytaren finns, slår på ljuset, vänder mig mot dörren och låser omsorgsfullt. Ett extra tag i handtaget dubbelkollar att den verkligen är låst.
En helomvändning på 180 grader tar mig på tre steg till toalettsitsen. Jag har varit på den här toaletten förr, och vet innantill hur det ser ut därinne, så jag behöver inte leta mig runt så mycket.
Framme vid toalettstolen lyfter jag på locket, river av en bit papper och torkar för säkerhets skull toalettsitsen. Därefter vänder jag mig återigen 180 grader med rumpan mot sitsen och stoppar in tummarna innanför resåren på träningsbyxorna beredd att dra ner dem vilken mikrosekund som helst. DÅ hör jag en mörk röst som låter: "mummel mummel mummel".
???
Vad var det? Jag fryser till en isstod där jag står med tummarna innanför resåren och baken vänd mot toastolen. Jag står stilla några sekunder och försöker greppa vad jag nyss hört, men det tystnar. Äh, det var såklart bara musik från gymmet. Så jag tar ett nytt tag och ska precis dra ner byxorna när det hörs igen: "mummel mummel mummel".
!!!
Mina blick har vid det här laget helt frusit till, ögonen är stora och stirriga som på en Aye Aye (se bild) och jag kan inte flacka med blicken som jag brukar. Istället börjar jag så sakteliga leta längs med golvet där jag står och tittar.
Jag vänder hela överkroppen i en stel rörelse åt vänster där vasken finns och får syn på ett par mörka gymnastikskor i storlek 47. Jag vinklar upp min överkropp i stående ställning samtidigt som jag låter blicken följa de svarta strumporna som sticker upp ur de där 47:orna.
Nej nej nej, säg att detta inte är sant!
Ett par håriga vader övergår så småningom i ett par svarta shorts. Ojojoj, tänker jag, det här lutar åt pinsamt! Väldigt pinsamt! Ovanför shortsen dyker det upp en röd tröja och ett par armar som håller i en vattenflaska vilken i sin tur är på väg att fyllas med vatten från kranen.
Ett par decimeter ovanför armarna syns ett mansansikte med en mun som rör sig. Det är alltså därifrån som "mummel mummel mummel" kommer, hinner jag tänka. Det här ÄR pinsamt så det förslår!
Nu börjar jag rabbla en massa. Det går undan som den värsta mundiarré: "Oj förlåt, men jag är synskadad. Jag såg inte att det var någon här. Usch vad pinsamt, jag ska genast gå ut igen." följs av en något ilsknare röst och jag börjar skylla ifrån mig: "Jamen, hur skulle jag kunna veta att det var någon här, du hade ju inte tänt lampan och du får väl stänga dörren om dig!" samt det lite mer skamsna: "Ja, alltså, det var verkligen inte meningen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!" till ett generat skratt: "Hahaha, ja som det kan gå. Vilken tur att jag inte hann sätta mig ner och börja kissa."
Om mansansiktet egentligen försökte svara mig eller vid detta laget blivit helt stumt har jag inte en aning om. Jag hörde i varje fall ingenting.
Sen släppte jag byxresåren, drog ner och slätade till linnet över byxkanten, la omsorgsfullt ner locket på toaletten, gick bort mot dörren, låste upp den och gick ut. Därefter stängde jag dörren noga bakom mansansiktet.
Väderleksrapporten aviserade en vacker och solig höstdag, så jag och pojkvännen F klädde oss för vandring och åkte iväg till Klåveröd där det finns utmärkta vandringsleder.
Stark sol på senhösten innebär att jag alltid har mycket svårt med bländning eftersom solen står väldigt lågt även vid middagstid. Det var med andra ord läge för mina färgade linser, men dem hade jag tydligen förlagt någonstans. (Japp, jag är en riktig slarver.) Solglasögonen och kepsen fick jag i varje fall med mig.
Jag tog också med mig en vandringsstav, som jag inte har enbart för att jag vill se ut som en äkta skogsmulle, utan för att jag ser så jäkla taskigt och har väldigt lätt för att trampa fel, snubbla och stuka fötterna.
Redan när vi kom fram strax efter lunchtid hade solen svårt att nå över trädtopparna. Jag försökte fokusera lite mer på mina andra sinnen. Det lät emellanåt som om vi hade sällskap av en svårt förkyld och fruktansvärt överansträngd flodhäst, men det var bara jag som drog extra djupa andetag ibland för att riktigt insupa doften av löv- och granskog, mossa och svamp. Näsan fungerar ypperligt!
Efter en kilometers vandring på grusväg såg vi vita markeringar på träden inåt skogen. "Vi följer den vita slingan och ser var vi hamnar!" sa vi unisont. Oj, vad mysigt det var! "Kschhh kschhh kschhh" lät det när fötterna drog fram i den djupa sjön av löv som stormen "Simone" vräkt ner för ett par veckor sedan. Det kändes mjukt och mysigt, men var väldigt förrädiskt, eftersom det fanns massvis av sten och hala trädrötter som gömde sig bland löven. Min vandringsstav skötte sin uppgift. "Tjoff klatsch ritsch" trädgrenar piskar mig över kepsen och i ansiktet. "AJ!" hörs det argt från mig med jämna mellanrum. "Klapp klapp klapp klapp" lät det sedan när vi gick över träspångarna som emellanåt var lagda över annars svårforcerad sankmark.
"Tump tump tump tump" efter ett tag hade vi nått in i granskogen. Mjuk mossa täckte stigen. Det var en härligt grön matta som täckte hela skogsbotten. På de ställen där solen lyckades kämpa sig igenom lockade det mest att bara lägga sig ner och sluta ögonen en stund. När vi nådde grusvägen på andra sidan hörde vi "Karr karr karr" och F berättade att det var några fåglar som skrämts av oss och som nu lyfte med ljudliga skrän. Jag frågade om det var andfåglar och då svarade F mig, att det var det. (Tänk, det lyckades jag höra!)
"Iiiii iiiii iiiii" ett ljud på ungefär samma frekvens som en gräshoppa fast hundrafalt värre informerade oss om att någonstans ovanför oss fanns en annan slags fågel som gjorde sin röst hörd.
Vi fann vårt mål: Traneröds Mosse. Vid södra kanten av mossen fanns ett utkikstorn som vi klättrade upp i och det vi såg därifrån lockade oss att vandra vidare ut dit. Här var det inga träd, så solen var obehagligt skarp. Jag lyckades urskilja två blanka streck som vid närmare kontroll visade sig vara spångar halvt gömda under vattenytan. Varningsskyltar upplyste oss om att spångarna var i dåligt skick. "Vi provar och ser hur långt vi kommer" sa F. (Ok, men gå du först, tänkte jag. Hehehe!) "Klamp klamp klamp klafs" det kändes inte bra, så jag var ytterst tacksam för min vandringsstav. Det gällde verkligen att inte missa spången, för bredvid denna var det en halvmeter dynga. "Klamp klamp klafs klafs klafs slurp slurp". Nej, det lät verkligen inte bra. Men visst var naturen runtomkring oss underbart vacker. Jag stannade då och då och lyfte blicken för att kunna se mig omkring. Klafsandet tilltog dock rejält och rätt som det var hade F trampat ner sina skor i dyn. "Vi vänder." konstaterade han. "Klafs slurp sluuuurrrp". Vi kan väl konstatera att jag inte var särskilt svårövertalad på den punkten. ;-)
Någon kilometer senare vek vi av på rosa slinga och möttes av fler spångar. Denna gången helt nylagda sådana. "Akta, de kan vara hala!" ropade F och jag fixerade min blick neråt. Plötsligt försvann F. In i en skog. Puts väck. Borta. Solen sken från låg höjd in i skogen, och skuggorna förvillade så jag vet inte vad jag tyckte mig se därinne. Jag upplevde det som om det plötsligt blivit beckmörkt. Mitt synfält krympte genast till en bråkdel av det jag ser i vanliga fall. När jag tittade ner på marken såg jag kanske två gånger två centimeter. Inte ett dugg mer. I normalt dagsljus uppfattar jag tio gånger tio centimeter på det avståndet. Det kändes som att befinna sig i en tjock grön dimma. Även F tyckte att det var ett märkligt ljus. Dessutom stängdes allt ljud av så att det blev spöklikt tyst därinne. Jag tog små små små steg och vandringsstaven hade bytt skepnad till en vit käpp istället. F stannade till och fotograferade. Han berättade också att det var otroligt vackert därinne i skogen. "Men du, håll upp din kamera och ta kort, så kan du se på bilderna sen hur det ser ut härinne." sa han. Vad smart han är, min F! =D På kamerans LCD-skärm fick jag en mycket god uppfattning av omgivningen.
Vi började få bråttom att komma tillbaka till vår väntande värme- och fikastund på vandrarhemmet där vi parkerat bilen. Solen försvann alltmer och när jag stod och fotograferade solnedgången in mot skogen hörde jag "Tadadap-tadadap-tadadap-tadadap", ett typiskt hästskoljud och vände mig om. Mycket riktigt kom det två töltande islandshästar. Åååhh, jag vill också rida islandshäst!
Efter en mysig stund på vandrarhemmets café med jättegod varm matpaj och väldoftande kaffe kom vi ut till nattsvart mörker. Mitt inne i skogen finns inga ljusföroreningar, så natthimmeln med fantastisk fullmåne mot stjärnklar himmel var enastående! F kunde berätta att det var stjärnklart. Jag kan inte se stjärnor. Han såg både Stora Björn och en massa andra stjärnbilder. Själv såg jag månen och svart svart svart och var faktiskt ganska nöjd med det. Speciellt som månen var så otroligt klar. Jag har motvilligt accepterat att stjärnhimlar inte är ämnade för mig. Eller är det jag som inte är ämnad för stjärnhimlar? Hur som helst, F bestämde sig för att nog skulle jag kunna se DEN stjärnan där borta som var så otroligt mycket starkare än alla de andra. Han höll upp min arm och pekade ut en riktning. Jag letade och letade och letade men det var bara svart svart svart. När jag var färdig att ge upp såg jag plötsligt stjärnan! "JA! DÄR!"
Med ett stort stort STORT leende på våra läppar åkte vi hemåt i fullmånens sken.
Och som brukligt, vid fullmåne, ryckte det i min hörntand! ;-)
Idag har jag ledig dag och hade bokat tvättstugan, så jag satte väckarklockan på ringning. I vanlig ordning snoozade jag ett antal gånger. Lite för många gånger, kanske ;-)
Till sist masade jag mig i alla fall ur sängen, plockade ihop smutstvätten och tog mig ner till källaren. Mina Höron* låg i torkapparaten efter gårdagens träningspass, så jag brydde mig inte om att ta dem på mig. Jag skulle som sagt bara stoppa in tvätten i tvättmaskinerna.
När jag sent omsider kom ner till källaren mötte jag en granne från andra trappen som just kom ut från tvättstugan. "Åh, katten, det var visst inte idag jag skulle tvätta." tänkte jag och kikade på bokningstavlan för att se NÄR jag hade bokat egentligen. Grannen mumlade något. "Ojdå, jag tvättar visst inte idag, det är först imorgon, ser jag." sa jag. Sen log jag, klappade grannen på armen och vände igen. Grannen började mumla något mer: "Mummelmummelmummel." Då vände jag mig om mot henne och sa: "Jag är döv, jag hör dig inte alls." och log igen. "Mummelmummelmummel." "Jag är DÖV!" sa jag och pekade mot mina öron. "Mummelmummelmummel." Jag såg hur munnen på damen rörde sig, men jag var för trött och det gick alldeles för fort i den dåligt upplysta källaren för att jag skulle kunna uppfatta någonting alls. "Det är ingen idé att du pratar med mig. Jag är tyvärr D-Ö-V." sa jag igen och använde samtidigt teckenspråk för att hon skulle förstå att jag menade allvar. "Jaja." sa hon då lite lätt irriterat, vände på klacken och gick.
Finns det flera betydelser för ordet DÖV eller varför är det så svårt att bli trodd? Är det otänkbart att en döv person ska kunna tala perfekt utan vare sig läspande "S", otydligt eller släpigt som många med grava hörselskador kan göra. Hur ser en "döv" person ut? Hur ser en "synskadad" person ut? Framför allt frågar jag mig: HUR ser en "DövBlind" person ut?
Det här är ingen unik händelse. Det sker dagligen att folk inte tar mig på allvar eller vill/kan förstå att jag inte ser eller hör som man "ska". Inte ens med glasögon, hörapparater eller Cochlea Implantat.
Snälla, du som sitter inne med sanningen: Berätta HUR en DövBlind person ser ut, så jag kan se ut och uppföra mig på "rätt" sätt. Det är jobbigt det här, att alltid behöva förklara och försvara mig.
*Höron = Cochlea Implantat och Hörapparat
I veckan skulle jag och T resa till ett gemensamt möte hos NKCdb (Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågor) i Lund. Vi stämde träff på Kuntpunkten i Helsingborg. "Ok, klockan 9:00 vid de stora tidtabellerna innanför ingången." "Ja, perfekt. Tåget avgår 9:12."
Jag hoppade på bussen 8:49 och fumlade nog lite när jag kom in på bussen: "Hej! Jag ska till Lund." sa jag till chauffören, som knappade lite och sen bad mig hålla mitt kort mot kortläsaren. Sen förstod han att jag inte såg att det tydligen kom ett kvitto nånstans, så han sträckte sig halvt över mig, för att fånga upp kvittot på min sida, tog fatt i min hand och la snällt kvittot i handen. "Trevlig resa!" hörde jag honom ropa efter mig när jag gått en bit bakåt i bussen. "Tack så mycket!" ropade jag tillbaka till den trevliga chauffören. "Vilken bra början på den här dagen", tänkte jag.
Käppen hjälpte mig att bana väg utanför Knutpunkten, som vid den här tiden på förmiddagen var ganska välbesökt. Innanför dörrarna stod jag och spanade efter T. Det tog en bra stund innan ögonen vant sig vid det lite svagare ljuset och jag fick syn på honom tjugofem meter bort. Han stod med sin käpp (Kitt, heter den) och spanade lika ivrigt efter någon (mig) åt andra hållet. Jag käppade mig fram till honom och vi lät "sVän" och "Kitt" hälsa på varandra.
T hade redan tagit reda på vilket spår tåget skulle komma in på, så vi tog armkrok och tog oss nerför rulltrapporna. Jag märkte att folk reagerade på att vi var två med vita käppar... De som inte var djupt försjunkna i sina mobiltelefoner flyttade på sig.
Tåget kom in i god tid. Då detta tåg kom från Göteborg och skulle vidare till Kastrup var det ett extra långt och extra fullsatt sådant. Vi blev inte påsläppta i första taget, för här gäller det för alla att kasta sig fram för att få en chans till sittplats.
Jag och T gjorde vårt bästa för att inte tappa bort varann och de som befann sig på tåget försökte snabbt vända bort blicken så fort de såg oss som letade sittplats. När vi hade passerat halva tåget som jag gissar var åtta vagnar långt kom vi till förstaklassvagnen. Där var det gott om lediga platser. "Här" sa T "här är platser". "Men du" tecknade jag åt honom på teckenspråk (för nu var jag generad) "det är ju första klass!" T låtsades att han inte förstått vad jag tecknade och vi satte oss ner på varsitt brett och mjukt säte. "Ja vadå, det är ju ingen som reser sig. Det här struntar jag i. Det har vi rätt till. Annars får de väl säga till oss." sa han, som om han gjort detta förr.
Biljettklipperskan kom förbi och muttrade åt T (trots att hon såg båda våra vita käppar) att det faktiskt var första klass. "Förvisso" sa T "men det är ju INGEN som reser sig." "Fnys, det finns faktiskt platser i de sista vagnarna" var hennes svar. Som om två blinda skulle leta sig igenom precis HELA tåget. Icke. Vi blev sittande och det tog inte lång tid innan vagnen var smockfull av stående personer i gången. Man kan fråga sig varför tågen alltid ska vara så fulla. De vet ju hur många som reser, då får de väl att anpassa antalet vagnar efter det. Eller?
Snabbare än fort var vi plötsligt framme i Lund och det var längesen jag uppfattat en tågresa såhär smidig. Kanske för att jag alltid annars åker ensam och att ensam ha fullt fokus på allt som händer är otroligt stressande. Nu var vi i alla fall två. Att ha en sittplats istället för att stå och bli undanknuffad av folk som man varken ser eller hör var ju också underbart! Absolut att jag ska satsa på sittplats fler gånger. Om jag så ska behöva sätta mig i förstaklassvagnen... Jag gick ut före T och han blev plötsligt av med mig. Jag är van vid att andra håller koll på vart jag tar vägen, men här var vi två som var lika synskadade. Utanför tåget tog T tag i min arm och min vita käpp svepte undan några hälsenor på väg bort från plattformen. "Hit ska vi!" sa jag och tog snabbt fokus på den väg jag kände till mot Domkyrkan. T berättade om sin ungdoms dagar i Lund och pratade om det ena utestället efter det andra medan jag var fullt fokuserad på vägen. Vågade inte vända blicken vare sig åt höger eller åt vänster för risken att tappa bort mig. T som har en bruten tå (förlåt, det glömde jag ju alldeles bort) beklagade sig lite över att jag sprang så fort (jag brukar det, det är en av förklaringarna till alla mina blåmärken). "Du missade ju Burger King och stället jag berättade om där vi tog en öl ibland och..." "Burger King? Nej, nåt sånt såg jag definitivt inte..."
Framme vid Domkyrkan sneddade jag åt höger över torget och sa att "jag tror det är därborta". "Vänta jag har med mig min iPad, vi kan kolla kartan där." sa T. "Äh, det behövs inte, jag har memorerat kartan där hemma." (Så som vi DövBlinda gör, förberedda in i minsta detalj.) Ja, så var vi framme. Huset hittade vi. Dörren var låst. "Här är en porttelefon." Vi läste oss gemensamt till "B0005" men inget hände när vi tryckte på knapparna. Efter en stund kom en tjej som också skulle in i fastigheten, så in kom vi.
Huset som är från 1800-talet hade högt i tak, tjusigt marmorgolv, ekande akustik och färgglada, vackra fönster i trappan som dock inte gav det bästa ljuset. "Vem ska ni träffa?" undrade tjejen som släppt in oss och letade på en lista med advokatnamn som stod nedanför trappan. "Ingen av dem, men vänta, det brukar ju stå namn innanför dörren" sa jag och vände tillbaka. Det fanns ingen lista på hyresgästerna. "Äh, vi går väl uppåt, så hittar vi dem nog." På andra våningen upptäckte T symbolen för "Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågor" (symbolen som påminner om en grön kanelbulle ;-) ) på en dubbeldörr. Det var glasrutor i dörren. Dörren var låst. "Ska man banka på glasrutan?" frågade vi oss. Jag letade runt och fann till slut en sån där röd lysknapp. "Hmmm, lysknappen har jag hittat i varje fall. Men vänta, det här är nog en ringklocka!" Två centimeter ovanför lysknappen fann jag en liten liten knapp där man klistrat en liten etikett med "NKCDB" och jag tryckte på den.
Då kom H och öppnade med ett stort leende. Jag var alltför upptagen med att smälta det första intrycket av lokalen och överöste henne med tips på hur man skulle markera ringklockan så att DövBlinda skulle kunna hitta. H skrattade åt mig och min upprördhet och sa att det skulle de tänka på. "Fast, det är nästan aldrig några DövBlinda här, förutom de som jobbar här och de är helt blinda, så de struntar i vilket om lamporna lyser eller om fönsterrutorna bländar."
Vi gick husesyn i det vackra huset med den underbara utsikten mot Lunds Domkyrka. "Är man inte religiös redan, så blir man det nu." konstaterade jag. Golvet i stora salen var en underbar gammal stavparkett som man skulle bli tvungen att lägga heltäckningsmattor över för akustikens skull. I taket som säkert var fyra meter högt fanns jättevackra stuckaturer, så de hoppades åtminstone slippa sätta ljuddämpande plattor där. Ute på Lunds gator (och många andra gamla stadscentrum också förstås) är det kullersten överallt och där fastnar den vita käppen mellan varenda sten. Jag erkänner, det ÄR sorgligt när estetiken måste stå tillbaka för handikappanpassningen, men vad göra? Vi får försöka hitta en mellanväg ;-)
T gick före mig ut i korridoren efter L och H som skulle visa oss lokalerna. Då la jag märke till att T höll ut sina fingrar mot stolar, bord, väggar osv, precis som jag gör. Jag fick en aha-känsla när jag såg det och kunde inte låta bli att skratta högt. Jag gör det ju själv, men jag har nog aldrig lagt märke till någon annan som gjort så. Ett antal DövBlinda har jag naturligtvis träffat förr, men vi kanske alla har olika strategier. Och, nej, vi har ju faktiskt inte alla samma diagnoser, men jag och T ser och hör på ett ganska likartat sätt.
"Här är vårt arbetsrum. Vi ska klä om fåtöljerna, för den ljusgröna nyansen skär sig mot väggen." berättade L och H. "Vilka fåtöljer?" undrade jag, som nästan tittade rakt på dem. (Synfältet missar gärna såna där stora saker som fåtöljer...) "Nej, men de är väl snygga. Det måste vara billigare att måla om väggarna" sa den ekonomiska banktjänstemannen (jag). Ojojoj! Förlåt förlåt förlåt, inte visste jag att L och H valt den gröna väggfärgen - som dessutom var helt nymålad - med sådan omsorg! Pinsamt i kubik! Men töser, jag erkänner: Väggen matchar ju de två olika gröna Ittalaljusstakarna mycket bättre än vad fåtöljerna gör! =)
Därefter höll jag, T och H vårt väldigt intressanta och roliga möte. Med varsin mikrofon och hörselslinga missade vi inte mycket av det som sades. Det svåra tyckte väl jag var att inte snacka i munnen på någon annan. För rätt som det var så kom jag på något jag ville säga, också skulle jag behöva vänta på min tur! ;-)
Efter några timmar var vi klara för dagen och för att stilla hungern innan hemfärd fick T sin vilja igenom ;-) med ett besök på Burger King. Det var himla gott! När vi skulle ställa ifrån oss skräpet som det ju blir en hel del av på såna här ställen hade jag lyckats lokalisera avskrädesplatsen tjugo meter bort, vid ingången. "Ja, jag ser var det är!" sa jag och började gå med raska steg. T kopplar snabbt vad som är på väg att ske och ropar "Akta! Resväskorna!" och jag lyckas i sista stund undvika att lägga mig över tre-fyra stora svarta resväskor som står intill bordet bredvid. Stora resväskor någon meter framför mig ser jag inte, men avskrädesplatsen tjugo meter bort ser jag...
Plötsligt var vi tillbaka i Helsingborg och T:s buss mot Höganäs stod i startgroparna. Själv vandrade jag bort till Stadsbiblioteket för att få ordning på min lånekort. e-böckerna var utlästa och jag hade deckarabstinens!
Det löste sig och jag hittade till och med en billig tröja på H&M. Modig som jag var efter en hel dags tränande, använde jag käppen överallt och fick utomordentlig hjälp så snart jag efterfrågade det. "Ursäkta, men vad är det för färg på den här tröjan?" "Det är två olika nyanser av GRÖNT i den!" "Det blir fint!" sa jag och köpte den ;-)
Mina blick har vid det här laget helt frusit till, ögonen är stora och stirriga som på en Aye Aye (se bild) och jag kan inte flacka med blicken som jag brukar. Istället börjar jag så sakteliga leta längs med golvet där jag står och tittar.
