torsdag 31 oktober 2013

Tillbaka till Vintertid


Natten mellan lördag och söndag hände det som jag inte vill ska hända. Vi vred runt våra klockor så att det nu är något ljusare på morgonen men också mörkare på kvällen. Om det där med mörker tycker jag INTE! 

Idag har jag haft en ledig dag och skulle ner på stan för att returnera ett påslakanset jag köpt lite förhastat. Det var öppet köp till och med idag, så det gick inte att skjuta på till en annan dag. Klockan hann bli halvfyra innan jag begav mig hemifrån. Jag genade genom parken och eftersom det varit mulet väder idag var det redan då så mörkt, att jag var tvungen att veckla ut min vita käpp. I andra handen höll jag kassen med påslakansetet. Det var för stort att få plats i min ryggsäck, så den hade jag lämnat hemma. 

Det låter kanske dumt, men det är faktiskt jobbigt för ryggen att hantera en käpp. Den väger förvisso inte så mycket, men hävstångseffekten och det faktum att den fastnar mellan stenar och lite varstans gör att den blir ganska tung att hantera ändå. Med en kasse i ena handen blev det en ännu värre snedbelastning. Jag provade att skifta hand och hålla käppen i vänster hand istället. Det är inte alldeles lätt för en högerhänt person, ska jag säga.

Jag var trött på grund av begynnande migrän och höll blicken ganska rakt framåt-neråt, orkade inte flacka så mycket hit och dit. Jag mötte inga ansikten. Orkade inte. Var för trött för att stanna och prata ifall jag nu fick syn på nån bekant. De som känner mig väl ger mig klapp på armen och hälsar ändå =) Andra personer på stan var nog lika trötta som jag. De klev kors och tvärs över gågatan och när de trasslat in sig i min käpp ursäktade de sig med ett generat "oj förlåt" när de insåg att de förvillat bort sig så i sina mobiltelefoner att de såg sämre än en "blind". Vid bokhandeln (jag var tvungen gå in där och reka lite inför Fars dag) var det en kvinna på väg ut som stannade och frågade om jag ville ha hjälp uppför trappsteget. "Tack, men det behövs inte."

Jag klev runt i butiken och kände på alla böcker. Det är inte så ofta jag läser böcker på vanligt vis numera och e-böcker är ju, som jag tidigare nämnt, praktiska att läsa på läsplattan. Vit text på svart bakgrund och kraftigt förstorat. Jag lånar på biblioteket, men maxkvoten är en bok i veckan och jag slukar böcker numera... Så jag måste köpa e-böcker på nätet. Att känna på dem på riktigt ger i alla fall en känsla som inte kan ersättas fullt ut med den elektroniska varianten. Jag känner på tyngden, på papperskvalitén, smygluktar lite på det, kollar in omslagsbilden, läser om boken på baksidan och läser om författaren på bakre pärmens insida. När jag hittat en intressant bok memorerar jag den så jag vet vad jag ska beställa när jag kommit hem.

Jag har förvisso en bok i läsplattan som jag håller på med, men jag gjorde ett misstag när jag laddade ner den. Jag valde fel format, så den är nedladdad som pdf-fil, vilket innebär att jag inte på ett smidigt sätt kan förstora texten som jag vill. Jojo, man lär sig av sina misstag =/

AdLibris gjorde om sin hemsida redan i somras och jag har numera jättesvårt att hitta där. Dessutom är texten svag och svårläst. Jag läser på deras facebook-sida om folk som klagar på den omgjorda hemsidan för allt möjligt strul och de svarar mest med "just nu har vi tekniska problem, men" alternativt "ja vi har tagit bort den funktionen, men om efterfrågan är stor ska vi förstås se över möjligheten att införa den igen", så det är ju inte bara jag som synskadad som har svårt att navigera på deras hemsida. Nån som kan tipsa om annan bra hemsida att köpa e-böcker på? Fast, jag konstaterade att när jag inverterat till gul text på svart var åtminstone inte texten svag längre =)

När jag klev ut ur bokhandeln med min vita käpp framför mig var det ett par personer som stannade för att släppa förbi mig och som tittade förvånat när de såg vad det var för butik jag just besökt. Jag satte tankar i deras huvuden: "Bokhandel - blind. Nej, det går bara inte ihop." Jag måste sluta med det, de tänkte säkert ingenting alls. Folk har så fullt upp med sig själva i alla fall ;-)

Men icke desto mindre, det ÄR intressant att se hur olika folk beter sig när jag kommer med min käpp. En del blir alldeles konfysa och vet inte vart de ska titta (ganska vanligt), en del stiger bara lite åt sidan och låter mig passera (det gör de flesta, och dessa personer tycker jag bäst om), en del tittar bort (samma kategori som inte vet vart de ska titta), en del tittar på mig uppifrån och ner (obehagligt, speciellt om det är en person jag är flyktigt bekant med), en del ser sämre än jag och går rakt på mig (vanligare än man tror i dessa "smarta" telefontider), en del ser mig men skiter i vilket och vägrar flytta sig en millimeter (de hade behövt få prova på en dag som synskadade själva), en del försöker komma förbi mig eller komma undan konfrontationen genom att ta stora kliv framför mig eller över käppen (de tycker jag är oförskämda), en del vill hjälpa till (frågar de är jag förvisso tacksam, men brukar vilja klara mig själv) och en del vill hjälpa till så mycket att de ibland handgripligen kan ta tag i mig och fösa mig åt ett håll dit jag kanske inte alls tänkt mig (den
 här kategorin tycker jag nästan sämst om). 


Jaja nog om det, nu ska jag vända tillbaka till e-böckernas värld. Önska mig lycka till! =)








måndag 28 oktober 2013

Storm




Igår söndag var jag och pojkvännen F ute och njöt av ett underbart sommarväder. Det var sol, 18*C varmt och i rosenträdgården på Krapperups slott blommade rosorna som om någon hade betalt dem för det. 














Ryktena hade dock startat för några dagar sen och igår var det ett faktum: Stormen S:t Jude intog Storbritannien. Under dagen har stormen bytt namn till Simone och fortsatt in över Danmark på sin väg mot den svenska västkusten, där jag bor.
  

Vi har väl alla kikat lite på internet under dagen samt följt massmedias varningar. I Danmark stängde man både Lille Bält- och Store Bältsbron sedan ett antal lastbilar vält där. Öresundsbron är också stängd. Samtliga tåg i Skåne ställdes in i eftermiddags, så strax efter lunch sa vi hejdå till en pendlande kollega som var tvungen att försöka ta sig hem. Chefen beslöt att vi alla skulle packa ihop så snart vi stängt kontoret och skynda hem innan takpannorna började flyga.

Så det gjorde vi. Jag avbokade kvällens träningspass på Sats och tog sats emot vindarna hemåt istället. Krasch! (Ett fönster for upp i en lägenhet på femte våningen.) Wooiiiiooowwww! (Vindens vinande.) Krrrssscchhh krscchh kkrrrrrsccccchhh wappa woappa woppa flappa! (Plasten på byggnadsställningen i huset mittemot fladdrade oroväckande mycket.) Åtta-tio byggnadsarbetare i gröna självlysande västar och vita bygghjälmar stod och såg bekymrade ut. (Tänker de ta emot när den faller, eller?) Kschhhh, kschhhh, kschhhh! (Löven samlar sig i stora sjok tillsammans med plastpåsar och annat skräp runt mina fötter.) 

Jag kommer helskinnad hem och hoppas att det som finns på min balkong stannar där!!! Än så länge (Peppar peppar, ta i trä!) har jag ström kvar i hela lägenheten. Kollar på nätet där varenda bekant i geografisk närhet rapporterar sina stormobservationer. Jag tar av mina Höron* men det blir inte tyst för det. Det låter som om jag står under en motorväg. Eller, det låter som ett åskväder. Ett dovt mullrande med ett och annat bankande inslag, vilket snarare får mig att titta mig runt i lägenheten för att kolla att det inte är någon här. Nä, fy! Jag väljer att ta på Höronen* igen. Nu hör jag hur stormen tar i med all kraft där ute. Det viner och mullrar så det står härliga till. Det smäller och bankar och jag undrar om inte soptunnorna just for in i bilarna som står nere på parkeringen. Ljudet är kusligt att höra, men frågan är om det inte var värre när jag nästan inte hörde det alls... 

Jag tar fram min mobiltelefon och skickar ett sms till min bror som bor ute på landet. Han svarar att han stormsäkrade vad han kunde under förmiddagen och att han befinner sig inomhus nu. Bra. Som den storasyster jag är, vill jag ha lite koll på att alla är i säkerhet. Jag har plockat fram ett par ficklampor för att vara beredd om nu strömmen skulle gå. Å andra sidan, är det någon som kan klara sig ypperligt utan ljus i lägenheten så är det ju faktiskt jag. Jag är van att känna mig runt längs väggarna och har memorerat hur min lägenhet ser ut, nästan i detalj. Och om lampan i kylen slocknar, så lovar jag att jag finner något ätbart i den ändå ;-)

Jag försöker kika ut genom fönsterna men jag har (lyckligtvis, säger jag just nu) mina fönster österut/norrut och vindarna kommer från havet, västerifrån. Jag konstaterar att jag hör betydligt mer än jag ser av ovädret. Kanske jag ska ta av Höronen* i alla fall och koka mig en kopp varmt te.

Precis som så mycket annat här i livet (DövBlindhet t.ex.) finns det hur som helst absolut ingenting jag kan göra åt det, annat än att "gilla läget" och rida ut stormen. Om jag surrat balkongmöblerna (accepterat den vita käppen) och stängt alla fönster ordentligt (lärt mig nya strategier) så har jag gjort mitt för att minska skadorna. Spillrorna får jag samla ihop imorgon.



*Höron är min benämning på kombinationen Hörapparat och CI 







fredag 25 oktober 2013

Prestationsångest


En vän skrev just precis till mig; "Jag håller på att gå under av längtan efter ett nytt välskrivet blogginlägg från dig! " **Man skulle ju kunna tro att jag betalt vederbörande dyrt för att göra reklam för min blogg ;-)

Jaha... Just precis DÄR** och NYSS lyste allt igenom: Det som tyder på min känsla av att ibland vara otillräcklig och att inte duga som jag är. Sunda förnuftet förstår ingenting av detta medan Tina sitter med sin "Jantelag" och "Du ska inte tro att du är något"...

Ända sedan jag gjorde mitt senaste audiogram som visade på en tydlig försämring av min kvarvarande hörsel på mitt hörapparatöra har jag gått runt och varit lite ledsen. Jag sattes i ljudboxen med hörlurar. I ljudboxen får man höra ett tut eller ett pip och så fort man hör något ska man trycka på en liten knapp så att audionomen utanför den ljudisolerade boxen ska notera att man uppfattat signalen. Det kom inga ljud på evigheter och till slut hörde jag egna ljud (tinnitus) och eftersom jag försökte göra så bra ifrån mig som möjligt (min gamla invanda känsla av att jag alltid vill vara "bäst") så tryckte jag på knappen lite här och lite där. Jag blev såklart avslöjad av audionomen som inte ens hade lagt på något ljud just då...

Sen kom samma känsla när jag skulle lyssna på enstaviga ord med mitt CI. Jag ville göra så bra ifrån mig som möjligt och lyssnade så hyperkoncentrerat att när jag första gången tappade bort ett ord som jag inte ens kunde skicka iväg en gissning på vad det skulle vara, fick panik. Det slog slint i skallen på mig och allt bara flimrade för ögonen medan den inspelade rösten fortsatte att rabbla ord i oförminskad hastighet. Jag ville skrika "Stoppa bandet NU!" men efter något som kändes som en evighet men som antagligen bara var tre-fyra ord, lyckades jag samla mig igen och fortsätta upprepa det ord jag tyckte mig ha hört. Resultatet blev att jag "bara hörde" 72% av orden med enbart CI, vilket måste anses förbannat bra för en döv person! Men, jag var förstås inte nöjd. Nöjd är jag bara när jag har 100% rätt. Vilket jag begriper att jag ALDRIG kommer att kunna uppnå när det gäller min hörsel. Det säger ju sig självt. Det är bara jag som inte begriper det.

När jag kom hem var jag chockad över mitt stora hörseltapp på "hörande" örat och tappade bort mig lite i koncentrationen den närmaste tiden därefter. Jag drabbades av det där barnsliga "otillräcklig" "duger inte" "värdelös" som kommer över mig ibland.

Glidmina = Koblaga
Därefter kom en period med ihållande migrän i flera veckor. Så snart detta var över skulle jag och pojkvännen ut och vandra. Då stukade jag foten... Vi hade alltså vandrat över trädrötter, stock och sten på Kullaberg. Vi hade med god marginal hoppat mellan och över "glidminor" (koblagor), vi hade sträckt oss ut över stup för att få fina bilder, vi hade klättrat över träräcken och hoppat över lerpölar. Vi hade fotograferat "farliga" djur (kor) och sträckt oss in bland björnbärstaggar för att komma åt de största bären. Allt hade gått finfint utan några allvarligare tillbud än en mindre bula i pannan (trädgren) och skrapat knä (halt gräs). De sista hundra meterna till bilen var vägen asfalterad. DÄR trampade jag förstås snett i ett hål som jag inte såg. Jag har gått en vecka nu och förbannat mig, för att detta skulle inte ha hänt om jag inte hade haft denna förbaskade Usher som gör att jag inte ser som man "ska". Ibland kommer såna ilskna tankar över mig.

Sen händer det saker som tyvärr tillhör livet, men som också tar stor plats i tankarna. Min "moster" gick bort för några veckor sen :'(  Och igår kunde jag konstatera att det var precis tio år sen en annan nära anhörig och bästa vän gick bort :'(  De tankarna gör att man får perspektiv på livet. 

Livet, som alltså går vidare. Igår innan vi öppnade bankkontoret drog jag med mina kollegor på en halvtimmes morgonpromenad där vi alla njöt av höstsol och höstfärger vilket slutade med att vi nu har en härlig tavla med vackra löv, bär och kottar på väggen i vårt fikarum. I morse var jag på spinning trots min stukade fot och jag kan nu gå nästan utan att halta. Audiogrammet som visar min dåliga hörsel kan jag inte göra något åt. Däremot kan jag sätta igång processen att kanske få ett CI på det andra örat också? Bloggen skriver inte sig själv. Det är jag som får göra det. Förra helgen fikade jag med min vän Tobbe och hans lilla dotter Alva som tecknade "Tina snäll" på teckenspråk. Dessutom fick jag en kram av henne när jag skulle åka hem. (Naaww, sånt gör mig lycklig!) Jag måste också intala mig att jag är inte så värdelös som jag själv inbillar mig från tid till annan. Det finns faktiskt folk som tycker om både mig och det jag kan åstadkomma. Ibland vågar jag till och med tro att jag själv gör det. <3



Förresten, när jag besökte Tobbe fick jag ett exemplar av hans egen bok "520 dagar". Jag är så privilegierad! Den lovar jag återkomma jag till i ett annat blogginlägg.