Yellowstone, here we come!

Bilden har jag lånat från National Geographic

Jag och pojkvännen F planerar att åka till Yellowstone National Park nästa sommar. Ingen av oss har varit i USA och just Yellowstone har vi båda länge drömt om. Jag kanske mest för naturen och djurlivet, han mest för att där finns jordens mesta vulkaniska område. Sedermera har vi båda blivit smittade av varandras intresse, så det ska verkligen bli jätteintressant att få komma dit!


Vi blev tipsade av en gemensam vän, att en man vid namn Ingmar Skogar skulle hålla ett föredrag på Munka Folkhögskola utanför Ängelholm om just Yellowstone. Självklart ville vi dit! (Tack för tipset, Sandra!)

Jag ringde från mitt jobb (det är bara där jag har riktigt bra teknik till att tala i telefon) och hörde mig för om det fanns teleslinga i lokalen. Damen som svarat berättade att: Jo, visst fanns det teleslinga. Sen passade jag på att nämna min DövBlindhet och frågade om det möjligen kunde gå för sig att få boka plats ganska långt fram i föreläsningssalen, eftersom jag annars skulle få svårt att dels se fotona, men även att avläsa vad föreläsaren sa. Jodå, det lovade damen i telefonen att fixa. Tack, så otroligt glad jag blev för vänligt bemötande!

Jag bad F att vi skulle åka i god tid, så att jag hade tid att informera föreläsaren om min egen slinga (ifall den som fanns i lokalen inte fungerade - det händer nämligen väldigt ofta). När vi kom fram 45 minuter före utsatt tid, började salen fyllas av folk. Visserligen hade inte så många valt att sätta sig långt fram, så förutom att våra reserverade platser var lediga, var även raderna bredvid, bakom och framför fortfarande tomma.

Jag fick fatt i föreläsaren samt i vaktmästaren som plockade fram teleslingan och testade den, och JODÅ, den fungerade!!! =D Vaktmästaren upplyste mig också om, att det var bara den här gången som de kunde reservera plats åt mig. Ville jag komma dit fler gånger, så gällde det att vara tidigt på plats. Misstänker att någon surnat till... "Att folk orkar hålla på att vara så missunnsamma!", var min första tanke, men när jag sen såg att folket som vällde in i lokalen hade en medelålder runt 85 blev min slutsats att hörseln och synen hos de flesta troligen var decimerad i olika grad. (Kul med pigga och intresserade pensionärer, förstås!) 

Tack vare teleslingan och en man med en fantastisk berättarröst, ett genuint kunnande samt underbara bilder blev föreläsningen en riktig höjdarupplevelse! 

Föreläsningen gav verkligen mersmak,  mycket mer sugen på Yellowstone än vad jag är nu kan jag väl knappast bli. Ska vi boka resan redan i helgen, F?

Internationell glädje!!!

Via sociala medier, såsom Facebook och liknande kan jag som DövBlind få kontakt med människor över hela världen utan att DövBlindheten behöver ställa till med några kommunikationsproblem. Det som kan ställa till det med internationella kontakter är förstås språkförbistringar ;-) vilket så klart är lika för alla. 

Syn- och hörselhandikappet syns inte på andra sidan, tack vare de olika hjälpmedel var och en har för att kunna kommunicera. Det kan vara förstoringsprogram, inverterade färger, punktskrift, talsyntes och annat. Fantastisk, va! 

På Facebook har jag bland annat kommit i kontakt med M i Melbourne, Australien. Vi är jämngamla och har liknande diagnos, så vi har diskuterat lite om förstoringsprogram till jobbdatorn, om olika datorskärmar, om hörapparater, om vårt förhållande till den vita käppen mm. Vi arbetar dessutom båda på kontor där skrivbords- och datorarbete kombineras med kundkontakter, så vi förstår varann på flera plan. Man har ofta väldigt mycket mer gemensamt än man tror, geografisk position till trots ;-) Förra året nämnde M att hon skulle resa till Europa på semester nu i höst och det ena ledde till det andra...

Hon planerade Europarutten via Helsingborg! =D =D =D Jag känner mig så hedrad! 

För några helger sen, en solig söndag, hämtade jag och pojkvännen F upp M och hennes pojkvän T på deras hotell i Köpenhamn. Vi bilade längs kusten på den danska sidan av Öresund. Åt smörrebröd med "pillede rejer" (skalade räkor) på Humblebaek Kro, pratade massor och besökte Kronborgs slott i Helsingör. 

Jag blev så distraherad av de olika språken vi talade, att jag bad kyparen om en "lille en" (en dansk snaps) när jag avsåg beställa en liten öl... Som tur var kom jag på det i tid. ;-)

M, jag och T. Det blåste ganska friskt vid Kronborgs slott. 

M och T hade bokat ett par nätter på hotell i Helsingborg och vi besökte några olika turistattraktioner samt beundrade den fina utsikten över sundet, sånt som hör Helsingborg till. 

Älgjakten började några dagar innan de kom och tro mig, jag letade efter älgstek överallt, men fann tyvärr ingen. Jag ville så gärna bjuda dem på typisk svensk middag, så det blev köttbullar med lingon och pressgurka istället med äpplekaka och vaniljsås till efterrätt. Potatisen blev överkokta, jag hade för lite salt i köttbullarna, tog för mycket socker i de rårörda lingonen och det var klumpar i vaniljsåsen. Jag hoppas de trodde att det skulle vara så! ;-) Otroligt trevligt hade vi i alla fall. 

M hade med sig jättefina typiska australiska presenter, bland annat ett förkläde i härligt mönster och glasunderlägg i jarrah, ett träslag som växer i Australien. Tack, söta rara M, så glad och överraskad jag blev! =D

Jag hade berättat för dem om Systembolaget och fick mig ett gott skratt när de hade köpt med sig en flaska Shiraz från sina hemtrakter, Barossa valley. De hade nämligen varit inne i "The bottle store" och funnit att det fanns ett enormt sortiment med viner "från hela världen", minsann!

(Ja, Systembolaget hoppas jag att vi aldrig gör oss av med! För det är så sant som det är sagt; det sortimentet, den kunskapen och den kvalitén som de har där, det kan vi nog aldrig få i en och samma butik någon annanstans.) 

Intressant var också att få en inblick i de olika system våra respektive länder har för hjälpmedel, ekonomiskt såväl som rent praktiska och tekniska syn- och hörselhjälpmedel. M var tvungen att köpa nya hörapparater förra året som hon fick bekosta själv och hade därmed inte riktigt råd att åka på semester det året. Å andra sidan har hon en så kallad "Blind pension" som är ganska generös. Det finns inget DövBlind-team såsom i Sverige, men hon får hjälp av en synskadeförening med ljussättning i hemmet, med käppteknik och annat. Därtill har hon rätt att gratis ta med sig ledsagare nästan överallt, får åka gratis på bussar och tåg, åker taxi till halva priset... 

Tyvärr gick de där två dagarna alldeles för fort, som det ju alltid gör när man har trevligt. Jag önskar att förstås att vi hade fått mer tid att prata, umgås och lära känna varandra bättre, men jag får spara det tills jag kommer till Australien. Någon gång ska resan gå dit! Under tiden fortsätter vi att hålla kontakt via e-mail och Facebook.

Poetisk hörsel - en metafor.

Ni vet, när ni var små... Då hade ni såna där pysselböcker, eller hur? En del pyssel bestod av en massa prickar och siffror. Man skulle rita ett streck från 1-2, från 2-3 osv, tills man kom till sista punkten. Det var så spännande att få se vad det blev för bild av det hela.

Med en god portion fantasi kunde man nästan se vad bilden skulle föreställa innan alla strecken var ifyllda, ja till och med innan man börjat rita något alls. =) Ju äldre man blev, desto erfarnare och bättre blev man på att gissa och se bilden innan man fyllt i strecken.

När bilden var färdigritad skulle bilden färgläggas för att den skulle bli komplett. Det enda som störde därefter var att prickarna och siffrorna var kvar, men man fick ändå en mycket god uppfattning om vad bilden föreställde. Den blev nästan verklig. 

Nu gör vi istället om detta till en metafor över min hörsel...

Utan hörapparater: Ett antal prickar och ungefär var tionde siffra syns på pappret. Det är något där, men VAD???

Med hörapparaten på höger öra: Vissa färgkluddar är utplacerade över det lilla fåtalet siffror med vattenfärg. Beroende på hur hög ljudvolymen är, kan färgen vara mer eller mindre intensiv, men det är icke desto mindre svårt att få en uppfattning om vad det föreställer. Den mest intensiva färgen gör faktiskt mest ont i ögonen, jag föredrar lite svagare och klarare färger om jag får önska. 

Med Cochlea Implantatet på mitt vänstra öra: Jag ser punkterna och de flesta siffrorna. Med början redan från siffra 5 kan jag utläsa nästan alla siffror, var femte siffra saknas förvisso, men med lite fantasi är det ganska enkelt att följa punkterna och när jag kommit till sista siffran kan jag nästan alltid fylla i de första fem som fattades också. Resultatet blir en ganska tydlig svartvit bild. Det tog lite tid att rita och det var först på slutet som jag kom på var de första fem punkterna fanns, men ändå.

Med CI + Hörapparat: Nu är det en nästan komplett kontur ackompanjerad med färgkluddar i vattenfärg som gör att jag får ihop en ganska fin bild. Det fattas fortfarande lite, eftersom några punkter har hamnat fel i min gissningsiver och vattenfärgen flyter ut på sina ställen. Siffrorna och punkterna har inte gått att sudda ut, så de stör förstås bilden. 

På sistone: Vattenfärgen har blandats ut med ännu mer vatten. Färgerna har bleknat och flyter ut ännu mer. Jag har försökt dra upp hörapparatsvolymen till max, men det räcker inte till. 

I samband med treårskontroll av mitt CI förra veckan bad jag audionomen ta ett audiogram även på höger öra, där jag fortfarande hör med hörapparat. Det visade sig att jag tappat en hel del av min lilla kvarvarande bashörsel (snyft) :'( Jag har förvisso anat det länge, eftersom färgerna i metaforbilden varit så extremt bleka och utkletade, men att det verkligen var sant fattade jag inte riktigt förrän jag såg det på pränt. Nu har vi försökt justera hörapparaten till mitt senaste audiogram, men det är ändå inte tillräckligt. 

Förklaring till audiogrammet ovan. Översta strecket med cirklar i grön färg visar min hörsel för ett år sen på höger öra. Mellanstrecket, med cirklar i röd färg visar min hörsel i förra veckan. Understa strecket visar kvarvarande hörsel på mitt vänstra opererade CI-öra... Till vänster ser ni ljudstyrka i decibel (en logaritmisk skala), översta skalan avser ljudfrekvens - bas (mistlur) till vänster och diskant (gräshoppa) till höger. 

Jag VET att det är så här det är att leva med en progressiv diagnos, men hur många gånger jag än upplevt försämringar, kan jag aldrig förlika mig med dem när de ändå kommer. 

Jag är förbaskad, förtvivlad och gråter och svär i min ensamhet. Jag VET också att det kommer att gå bra för mig i alla fall, för jag kommer att hitta nya strategier! 

(Det är liksom bara det att när jag sen lärt mig leva efter de nya strategierna är det något annat som försämras - och så håller det på...)