fredag 30 augusti 2013

Nej, det är inte jag. Det är HON...


HON ser precis ut som jag. Hon har samma lockiga hår, samma hårfärg, samma gröna ögon, samma runda, solbrända kinder och till och med samma färg på tånaglarna. Hennes röst låter precis som min.

Men: HON är inte JAG. HON är någon slags varelse som kryper in i min kropp och tar över i vissa situationer när jag inte riktigt är på min vakt. Kanske är HON en alien, en cybervarelse? Jag menar, vem vet vad min inopererade CI-del har programmerats med? Den som sitter i huvudet, strax bakom örat...

F säger att HON beter sig upprört och stressat. HON glömmer att andas. HON använder ganska fula ord och är allmänt irriterad. Ibland är HON så ilsken att tårar stiger upp i ögonen på henne. När det händer blir även MINA ögon våta. Fastän HON inte är JAG!

Senast HON tog över, var igår förmiddag. Jag var på jobb, där jag bland annat har ansvar för att utföra viss daglig internkontroll. En av kollegorna hade inte hunnit sätta in föregående dags handlingar där de skulle vara och då tog HON över: "Men, de ska sitta i DEN HÄR pärmen och ingen annan stans!" Sen lämnade HON pärmen till den stackars stressade kollegan med orden: "Kom till mig med pärmen när du har fixat det." 

Det var inte jag som gjorde detta. Det var HON! Efteråt blev jag pinsamt medveten om hur bryskt HON hade uttryckt sig och jag skämdes. För kollegan såg ju inte att det var HON... Kollegan såg och hörde faktiskt bara mig... Jag borde förstås ha bett om ursäkt, men när jag kom på hur HON hade uttryckt sig, var det redan eftermiddag. =/ Varför det blev då såhär? Jo, om jag inte kan få undan vissa saker direkt på morgonen blir papperna liggande på mitt skrivbord hela dagen. Med min taskiga syn vill jag ha ett rent skrivbord med så lite störande saker som möjligt för att kunna ha överblick, annars blir jag sådär stressad och irriterad. Och då är risken att HON kommer...

Förra veckan tog HON också över. Mitt internet hade strulat och jag hade kopplat och fixat och trixat i många många timmar innan jag till slut kunde konstatera att det var antingen 1) modemet eller 2) uppkopplingen det var fel på. Ringa kundservice vågar jag mig inte på via hemtelefonen, för jag hör ju inget.

Så, jag packade ihop modem, sladdar mm och gick ner till Telias butik nere i stan. Klockan två, då är där nog inget folk. Trodde jag. Förutom smockat av folk, stod där slumpvis utplacerade pallar, såna jag snubblar över. Det var TV-apparater med rörliga bluddriga bilder överallt, solens bländande strålar spred sig i butiken. Nummerlappen hittade jag faktiskt. Nummer 86 stod det, nummer 74 höll på att expedieras. För jag kom till slut på, att numret visades som en liten, liten ruta uppe i ena hörnet på de bluddriga TV-skärmarna. Ljudnivån var som man kan vänta sig med så mycket folk. De flesta var i sällskap med en eller flera personer. Slumpvis utplacerat fanns även fem-sex expeditionsdiskar där de unga Teliaanställda tog hand om kunderna.

Jag ställde mig med ryggen mot en pelare och försökte fixera blicken på sifferrutan i en av TV-skärmarna, så jag inte skulle missa mitt nummer. "Pet, pet, pet." Någon petade mig på axeln och när jag vände mig åt det hållet stod där en äldre kvinna som sa: "Du hör dåligt, va?" "Jaaa..." sa jag. Håret var uppsatt, så hon hade förstås sett mina "Höron". (Nu tappade jag fokus på den lilla rutan i TV-skärmen och var rädd att jag skulle missa min tur i kön, så viss irritation uppstod inom mig.) "Jo, alltså, din väska stöter emot mig när du vänder dig om." "Eeehh, ursäkta, men jag är synskadad, så jag har inte ens sett att du stod där bredvid mig." svarade jag. (Jag (HON) tänkte: "Men! Flytta dig en decimeter åt sidan, då. Tönt!")

Vände mig tillbaka och fokuserade på siffran. När 86 kom upp, visade det sig att det var tjejen vid disken precis intill där jag redan stod som skulle expediera mig. "Jag börjar med att berätta att jag är gravt syn- och hörselskadad, så du vet det." Jag förklarade också att det obehagliga ljuset och allt ljudet i lokalen gjorde det ännu svårare för mig att höra/se, samt berättade om mitt internetbekymmer. Tjejen frågade efter mitt personnummer som jag försökte viska, eftersom det stod folk bara ett par decimeter från mig. När mitt namn kom upp på hennes skärm läste hon högt och ljudligt upp mitt fullständiga namn för att få mig att bekräfta att jag var jag. Sekretess, vad är det? "Jag har med mig modemet, kan ni inte hjälpa mig att kontrollera om det är det som är problemet?" Men se nej, det gick inte, för jag skulle ringa kundservice och... "Jag började ju precis med att berätta att jag är gravt hörselskadad. Jag KAN inte ringa till er kundservice. Det är därför jag är här, och därför har jag även modemet med mig. Det är hos er jag är kund, och till er jag kommer för att få hjälp." Fina förslag om att jag skulle be någon vän komma hem till mig för att ringa kundtjänst osv gjorde mig väldigt irriterad. Jag höll masken så gott det gick men den svaga, förtvivlade och nästan ledsna Tina kröp fram. Till sist sa tjejen: "Jag ska höra med någon kollega, vänta här." 

Medan jag väntade, klev "tanten" fram och knackade på min arm. "Om du är både syn- och hörselskadad, så vet jag vad du ska göra." "Vad? Ursäkta, men jag löser detta. (Här tar HON över:) STÖR MIG INTE! Jag försöker koncentrera mig på det här nu. Jag klarar bara av att fokusera på en person i taget!" "Ja, men alltså, jag försöker bara hjälpa dig här..." (HUR DÅ? Är du DövBlindtolk, eller???, tänkte jag (HON). Hade tanten varit det minsta insatt i hur det fungerar med DövBlindhet, hade hon INTE agerat som hon gjorde. Åh, vad jag avskyr när vissa ska lägga sig i och komma med "kloka ord". HON tycker inte heller om sådana typer.) 

Teliatjejen kom tillbaka med en rutinerad Teliakille som snabbt och enkelt löste alltihop på mindre än en minut: "Om du köper med dig ett nytt modem här, kan du enkelt kontrollera om det fungerar där hemma. Skulle det inte vara modemet är du välkommen att lämna tillbaka det igen så får vi gå vidare därifrån i så fall." "Men, kan jag lämna tillbaka modemet om jag brutit förpackningen?" "Ja, det är klart du kan. Spara bara kvittot." "TACK!" svarade jag med ett STORT leende! Av HON syntes härefter inte ett spår... 

Inte av tanten heller. Tanten flydde väl hellre än illa fäktade när hon insåg att denna ronden skulle HON ha vunnit ;-)

Visst är det förfärligt irriterande att HON tar över min kropp ibland. Det händer när jag blir stressad och inte längre har kontroll över situationen. Vilket i sin tur händer när jag har extra svårt att höra eller se. För att mota bort henne måste jag undvika att försätta mig i dylika situationer, men då får jag låsa in min i min lägenhet, och det vill jag ju inte... Så, tills jag kommit på tillräckligt många bra strategier lär ni nog få träffa på HON då och då. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för henne redan nu i förväg, ifall ni skulle råka stöta på varelsen.

Det var förresten modemet som var trasigt. Tack Telia, för att ni anställt folk som kan improvisera och tänka utanför lådan också! =)






tisdag 13 augusti 2013

Naturens krafter må icke förringas!


Att jag och pojkvännen, F, brukar vara ute och promenera i naturen är väl inte obekant vid det här laget. Vi betar av en massa intressanta etapper på Skåneleden bland annat. Varje sträcka brukar dock bli dubbel, eftersom vi måste tillbaka till bilen ;-) Åt ena hållet går det ganska långsamt; näsan, ögonen, öronen ska upptäcka och memorera så mycket det går. Kameran ska försöka föreviga det hela. Fötterna ska helst undvika att snubbla på stenar och rötter och munnen ska ha sitt: Björnbären har börjat mogna nu. =)
Vägen tillbaka går mycket snabbare och rakare. Dels kan det bero på att vi redan har sett allt en gång, men det kan ju också bero på den hägrande kaffestunden vi brukar bjuda oss på efter en sån tur. Om vi inte har med oss egen fika, förstås.

I lördags var min syster med oss och vi körde till Rammsjö, som ligger söder om Båstad på Bjärehalvön. En väldigt gullig liten hamn mötte oss och sedan vandrade vi ut på fäladen, tillika naturskyddsområdet. Vi börjar alltid med att läsa på informationsskyltarna innan vi ger oss iväg. Man kan få en massa intressant bonusinfo på sådana. Till exempel kan man lära en massa om olika växter och djur som är unika för området, men även om gamla sten- eller bronsåldersgravar, Kung Dag och annat. 

Viss teknik underlättar också upplevelsen. Höron (hörapparat + CI) för att höra, mobiltelefon för kart-app, kamera för att föreviga, men som jag även använder som hjälp för att se saker och ting. Jag tar en bild och sedan förstorar jag till max för att se det jag inte kan se med blotta ögat. =)

I lördags hade vi kollat vädret extra noga. Inget regn i sikte enligt vare sig yr.no eller dmi.dk. Himlen var blå och fin när vi kom fram och solen värmde gott om kinderna. Vi bestämde oss för lätt packning och att ta doppet i havet när vi kom tillbaka efter vandringen. Därför hade vi också lämnat kvar saker i bilen som det visade sig att vi skulle ha haft nytta av senare... (Badlakan, plastfodral till elektroniken, extra kläder mm.)

En skarv breder ut och torkar sina vingar.

Fotograferna 
Vandringen gick längs med stranden. Vi fotograferade skarvarna som satt på stenar ute på havet och torkade sina vingar. Vi fotograferade Kullaberg som vi såg på andra sidan Skälderviken. Vi fotograferade hästar, kor, krabbor, stenar, växter, trätrappor, spångar, båtar, glittrande hav, regnmoln, åska och blixtar... Vänta nu! Regnmoln, åska och blixtar??? Var kom detta ifrån? Hela Kullahalvön doldes plötsligt i ett blåsvart mörker, hästarna började krypa ihop mot varandra, korna samlade sig i klungor, fåglarna betedde sig märkligt och flög i stora oroliga svärmar (se fenomenet svart sol = sort sol på danska). Djur har ofta ett sjätte sinne och förstod långt innan vi, vad som verkligen var på väg att ske.

Regnoväder över Kullaberg

Visst hade vi sett att det regnade några km bort, visst hade vi tänkt att det kanske kommer hitåt, visst hade vi fotograferat och förundrats över skådespelet långt där borta, men inte hade vi anat att det skulle bli så våldsamt och så långvarigt som det faktiskt blev!


Sista vackra fotot tog jag i Burensviks lilla
hamn minuten innan ovädret anföll  

Syrran var orolig för sin mobiltelefon när regndropparna blev allt större och jag tog av min hörapparat, som är långt mer fuktkänslig än CI:t som fick sitta kvar där under kepsen. Vi gömde vår elektronik i F:s "vattentäta" ryggsäck. Jag stoppade ner min systemkamera i min "vattentäta" ryggsäck. Min mobil låg i fickan på shortsen som ännu var torra. Vi sprang det snabbaste vi kunde mot en slags ruin som någotsånär skyddade mot vinden, men absolut icke mot vätan. Regnet slog som småspik mot kroppen och temperaturen sjönk genast från 25*C till 15*C, ungefär. Efter tio minuter insåg vi att regnet snarare tilltog än tvärtom och Rammsjö, där bilen var parkerad, låg två km bort. 

Vi stod kvar en stund till, men till slut klev vi ut i ovädret. Syrran först, jag tjugo meter efter och F tjugo meter efter mig. Med oro för mobilen i fickan sträckte jag ut mitt genomvåta linne så långt det gick, för att fungera som paraply. Med andra handen vred jag ur shortsen och linnet emellanåt, för att inte frysa så infernaliskt. Kepsen gjorde sitt för att skydda CI:t och glasögonen, men likväl såg jag inget i regnet. Efter ett tag var jag helt vilse och kände mig som en geting som lurats ner i en halvtom saftflaska. Ni vet, när den flyger och flyger mot glaset, men ramlar ner hela tiden... Vart jag än vände mig stod spöregnet som en svart vägg och spärrade min väg. Då kom F ifatt mig och tog mig i handen och ledde mig vidare mot vårt mål. Spångarna som vi nästan skrattat åt på ditvägen blev plötsligt som "broar över mörka vatten" och vi förstod helt klart deras syfte. Marken var så torr att den inte kunde ta emot vattnet och det kändes snarare som om vi sprang igenom en bäck än över en mossbevuxen fälad. Två kilometer kan plötsligt verka som en mil...

När blixten tog i så att himlen var som ett strålkastarljus och åskan small till i nästan samma sekund, då var jag faktiskt riktigt rädd! När blixten lyste upp hela himlen såg jag det utan problem, trots mitt tunnelseende. Det fanns absolut ingen del av himlen eller marken som inte var upplyst. Åskans muller hördes utan problem trots att hörapparaten låg nerpackad. Den frekvensen är jag definitivt inte döv på. Dessutom slog tryckvågen från åskknallen mig hårt mitt i solar plexus, så nej, det ovädret gick inte att komma undan på något sätt... 

Till sist kom vi alla fall fram till bilen och jag tackade min lyckliga stjärna för F:s "nödpackning" i bagaget. Det fanns filtar, badlakan, torra dynor och lite annat smått o gott. Ja, till och med lite myntskrammel som räckte till varsin kopp kaffe och chokladkaka i Rammsjös hamnkiosk. Det godaste kaffet på mycket, mycket länge! =)

På kvällen skrev en vän på Facebook om det mäktiga åskvädret som då rasade ute på Öresund och jag kunde inte låta bli att kommentera med tanke på hur liten man känner sig i en sådan stund: "Tänk känslan att springa i hällande ösregn, ja nästintill hagel, som slår emot dina bara armar och ben medan blixtarna lyser upp hela himlen och bländar dig samtidigt som åskan gör dig döv med sitt hemska muller. Hjärtat slår medan du i panik rusar längs med stranden och du inser att du är en levande måltavla för blixten vilken sekund som helst. Som tur är håller din käraste dig i handen och vederbörande lotsar dig igenom vattenpölarna där klafsandet runt fötterna kvittar, för det är ännu blötare inne i skorna. Det hände mig i eftermiddags och först nu, tio timmar senare, kan jag känna att hjärtrytmen börjat återgår till det normala. Mäktigt. Jo.

Elektroniken då? Jo, det mesta klarade sig, förutom min systemkamera som dog. Den återfick dock livet efter en halvtimme intill min hårtork =) Höronen fick bo i sin speciella torklåda en stund och fungerar alldeles utmärkt.

En sak är saker: Aldrig mer att jag beger mig ut utan en eller ett par plastpåsar i packningen, hur fint vädret än verkar!!! Tekniken är alldeles för viktig och värdefull för det. 





torsdag 8 augusti 2013

Nej, folk förstår inte sånt.


Jag har känt mig tvungen att tacka nej till en födelsedagsfest. Inte för att jag inte vill gå, utan för att jag känner att jag inte kommer att orka. Inte orka på grund av den där Usher. Jag har räknat ut att festen kommer att hållas inomhus och att de flesta som är där är mer eller mindre okända för mig. Festen är på lördag kväll och om jag går dit kommer jag att behöva minst två-tre dagar på mig att samla ihop ork till att jobba på måndag. Den ekvationen går helt enkelt inte ihop. Så tänkte jag inte alls för några år sen...

Några personer i taget. Jag vill förstås gärna gratulera födelsedagsbarnet och hoppas vi kan ses över en fika eller en bit mat vid ett senare tillfälle istället. 

Syrran sa till mig när jag berättade om min festångest: "Men du kan väl förklara varför du inte kan gå på festen, hon kommer ju att undra." "Nej, det kan jag inte. Folk förstår inte sånt." 

Fast, nu är det säkerligen JAG som är fördomsfull!

När jag läste Tobbes inlägg om Strategi och om Trötthet kände jag igen ganska mycket. Jag måste också alltid vara ett eller två steg före. På en fest, sammankomst, möte, tillställning vill jag alltid veta i detalj VAR, NÄR, HUR ser det ut osv i god tid så att jag vet vad som ska ske och hur jag kan vara förberedd på bästa möjliga sätt. Det handlar om var jag kan sitta, hur jag ska kunna se och höra så bra som möjligt. Hur är ljuset, var är fönsterna osv. För att finna vägen dit söker jag på kartor o dyl för att få en uppfattning och vara väl förberedd. Appar i mobilen som fungerar som kartor är också bra att ha! =)

Förr förstod jag ingenting om varför jag inte kände mig lika glad och pigg som alla andra på en tillställning. Nu vet jag att varje gång jag hamnar på tillställningar med nya personer är jag tvungen att anstränga mig till bristningsgränsen för att kunna uppfatta något av det som sägs eller sker. Dvs ännu mer än normalt. Till slut tar all energin slut och mer än en gång har jag gömt mig i ett kök eller på en toalett och försökt andas långsamt och försökt samla ork. Ibland har tårarna brutit fram av total utmattning. Numera väljer jag att antingen avstå helt eller - om jag trots allt valt att delta - bege mig hem så fort jag börjar ana den där paniskt ledsna och trötta känslan. 

Jag älskar egentligen tillställningar och att träffa folk men om jag får välja, vill jag att det ska vara utomhus i bra sommarljus. Både ljud och ljus fungerar bäst utomhus för mig. Helst vill jag också ha någon med mig som får mig att känna mig trygg. Någon som vet hur jag har det med syn och hörsel och som jag kan "hålla i hand" när jag känner att det blir för mycket. Pojkvännen, familjen och några nära "gamla" vänner är jättebra på detta. Tilläggas ska att då har jag alltid fantastiskt trevligt! =D

Personalsammankomster undviker jag helst numera. Vi var dock på Dyrehavsbakken tidigt i sommar och förra året var vi på Hven. Det fungerade toppen eftersom vi var utomhus och det var på ljus dagtid. Min pojkvän var med mig den ena gången och syrran vid andra tillfället. De jobbigaste grejerna under dessa tillfällen var faktiskt bufféluncherna inomhus, där vi satt vid långbord. Julfester eller mingelsammankomster tror jag däremot att jag skippar helt framöver...

Nu när jag skummar igenom min text här ovan känner jag mig som världens tråkigaste =( Jag hoppas verkligen att ingen tycker så, och att jag fortsatt får möjlighet att välja tillfällena efter hur min dagsform ser ut. 

Att jag ska våga tacka NEJ utan att bli dömd och att kunna tacka JA när jag har välfyllda energireserver.