torsdag 25 juli 2013

Doften av ett stilla sommarregn.


När man inte vare sig ser eller hör så himla bra, så blir dofter - såväl som illaluktande stank - något som blir än mer påtagligt.

Nu har vi haft strålande sol och högsommarvärme i några veckor med tillhörande torka. Gräset är inte längre grönt utan närmast gulbrunt. Dofterna har mest påmint om en semesterresa till Medelhavet under sensommaren. Igår var vi nere i Ålabodarna och rosorna i deras trädgårdar slokade tyvärr mest, dofterna från dem var knappt kännbara. 

Det kan man däremot inte säga om den smörstekta rödspättan vi avnjöt på Helgas Hamnkrog. Åhh, vad gott den både doftade och smakade! Efter lunchen tog jag en längre simtur i havet - Utan att få kramp, minsann! ;-) - och hade jag orkat, skulle jag mer än gärna simmat ända ut till Hven, den mysiga lilla ön som kan ses några kilometer ut i havet. I bakhuvudet hör jag Östen Warnerbring sjunga "Flickan från Backafall, briggen 'Tre bröder'...allt medan månen går vakt över Hven". Fast just nu är det solen som går vakt över oss allihop.

Senare på eftermiddagen går jag en sväng i villakvarteret där jag bor och enstaka fläderblommor, flertalet lindblommor och kaprifol mättar luften och jag kan nästan inte få nog av att fylla näsan med de underbara dofterna.

När jag kommer hem sitter jag en stund på min balkong och där är det inte riktigt lika kul. Längst ner i huset finns en pizzeria och deras vitlöksstank hade jag mer än gärna sluppit. Jag blir därmed automatiskt påmind om min fulla soppåse och går ner för att kasta den i en av soptunnorna som står i solgasset hela dagarna. Urk! Just då önskade jag mig meterlånga aparmar, för att slippa ha näsan alltför nära tunnorna.  

Grannarna omkring mig börjar tända sina grillar och jag känner hur det luktar tändvätska både här- och därifrån. Undrar om det är tillåtet i denna torka, men man får hoppas att de har vattendunkar till hands. Förra veckan brann en bil i gatan och det stank, kan jag lova! Det är märkligt hur man kan skilja på vad det är som brinner bara genom näsan. 

I morse vaknade jag med migrän och när jag kikade ut genom fönstret förstod jag genast varför. Det var regn i luften. Jag tog en dos Imigran (migränmedicin) och sedan var jag tvungen att ge mig iväg till mitt inbokade kiropraktorbesök. Samtidigt som jag klev ut genom dörren började det droppa från himlen. Intet är väl som de första dropparna sommarregn! Vilken gudomlig doft! 

Dessutom släppte migränen ganska snart därefter. =) 

torsdag 11 juli 2013

Hur klantig får man vara? Jag bara frågar...


Förra veckan skulle målaren komma för att måla fönster. "Jag tar mig in med huvudnyckeln." "Eeehhh, du kommer INTE innan klockan halvnio, väl?!" Jag antog att målaren skulle ringa på dörrklockan och när han inte fick någon respons skulle han låsa upp och helt enkelt kliva in. Jag som inte hör någon dörrklocka ville inte riskera att han helt sonika skulle öppna och gå in i lägenheten medan jag stod i duschen endast iförd paradisdräkten. Jag har nämligen inte gått kurs i hjärt- lungräddning och hade inte lust att ta något ansvar för en avsvimmad målare. 

Kvällen innan fick jag brått att tömma fönsterkarmar från blommor, gardiner och persienner. Alla möbler som stod för nära fönsterna flyttades också in i rummen. För att hinna med allt tog jag ner de mörkläggande gardinerna i sovrummet redan kvällen innan och vaknade således av att solen gassade in i rummet klockan fyra på morgonen... =/ Inte kul alls! 

Målaren kom tillbaka dagen därpå och avslutade arbetet och jag kunde bära tillbaka möbler och växter till sin ursprungliga platser. På kvällen hade jag tvättid och passade förstås på att tvätta gardinerna. Det blev ganska sent innan jag tog upp dem ur torkskåpet och då jag redan vaknat av solgasset två morgnar klockan fyra beslöt jag mig för att genast hänga upp gardinerna. 

Jag tog fram min lilla stege och klättrade upp. Nu visade det sig att det stod en massa saker på golvet som gjorde att jag inte riktigt kunde nå och jag var för lat för att flytta dem igen. Sträckte mig så långt jag kunde, men... "Om jag sätter den ena foten i fönsterkarmen så kanske...?" Nej, det gick inte det heller. "Men om jag kliver upp och ställer mig med båda benen på fönsterkarmen, då?" Väl DÄR tappade jag balansen och eftersom jag inte riktigt kunde se var stegen stod missade jag första trappsteget. Jag föll neråt men fick fatt i en lampa och benet slank in mellan trappsteg ett och trappsteg två. Det gjorde ofantligt ont. Med den ena foten fast i fönsterkarmen, armarna kramandes om golvlampan och andra benet inkilat i stegen där jag höll på att glida allt längre ner hann jag tänka både en och två saker om min egen intelligens. Eller snarare, om avsaknaden av densamma. På något märkligt sätt lyckades jag till slut vrida runt benet som var inkilat i stegen så att jag låg på knä i stegen istället. Benet som var sträckt med foten i fönsterkarmen fick jag ner genom att ta tag med armarna mot fönsterkarmen i nån slags armhävning. Inte visste jag att jag var så vig! ;-) 

Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen och ett ENORMT blåmärke från knäet ner till foten på mitt högra ben. Som sagt; Jag är nog den störste konsumenten av Hirudiod-salva, som hjälper mot blåmärken. OCH det är inte alltid på grund av min synskada som jag får blåmärken. Ibland är det på grund av ren DUMHET. 

En annan grej jag lärt mig senaste veckan är att KOR inte alltid är så gulliga och snälla som jag trott. Vi var på Bjärehalvön och handlade lite kött och korv hos bönderna i Sinarp inför söndagens grillkväll. De föder bland annat upp den gammaldags bruna korasen "Rödkulla". Dessa tycker jag är SÅ GULLIGA! Bland annat finns det ett litet gäng bestående av en ko och sex ettårstjurar som betar på ett naturreservat i Grevie. Vi gick en vandringstur och hälsade på hos dem för några veckor sen och när vi sedan fikade i det gröna kom de allt närmre och började snusa på oss, nyfikna som de är. Vi tyckte de var lite väl närgångna men vi pratade snällt med dem som vi brukar och när vi gick därifrån började de springa efter oss till en början. Som väl var tröttnade de på oss. Så i lördags frågade F om jag inte ville gå in och hälsa på dem igen när vi var på väg hem från köttbutiken. "Jo, det är klart jag vill!" sa jag. F valde att sitta kvar i bilen men vevade ner rutan för att ta några kort på dem. 

Jag klev in genom grinden och vandrade sakta fram trettio-fyrtio meter till de utspridda djuren i hagen och snackade lite. "Hej på er, hur har ni det?" Kossan som stod under ett träd iakttog mig när jag fotograferade henne och en av kalvarna. Plötsligt började hon vandra fram mot mig. Inte sådär långsamt och nyfiket som de brukar utan ganska resolut. Jag blev lite vaksam och undrade vad som skulle hända. Hon stannade en knapp meter framför mig och gjorde en konstig rörelse som om hon tog sats och jag sa "Jag är rädd. Det känns inte alls bra det här!" 

Sen gjorde jag en 180 graders helomvändning och bara SPRANG! F som satt i bilen skrek "HÖGER" och jag hann tänka att "jag måste finta henne men varför säger han 'höger'? Grinden borde ju vara till vänster." Mitt synfält var mindre än någonsin och på något sätt fick jag syn på en trästolpe när jag tittade åt vänster och tänkte att "jag springer bakom den som skydd". Gjorde en 90 graders tvärgir åt vänster istället och upptäckte grinden någon meter bakom som jag snabbt som attan lyckades springa igenom. 

Med en puls på ungefär 220 bpm vände jag mig mot hagen och såg att kon och en av tjurkalvarna som tydligen hade galopperat efter kossan och mig (!) stod någon meter från staketet och stirrade ut mig med en bister min utan så mycket som en blinkning. F misstänkte att kon blivit sur för att jag fotograferade. Hon kanske uppfattade kameran som ett hot? För inte kunde hon väl känna doften av sina släktingars kött som jag hade i kylväskan i bilen?!

Jag har nog ALDRIG sprungit så fort i hela mitt liv och först när jag satte mig i bilen kände jag att jag hade bränt mina båda smalben på nässlor. Fem minuter senare släppte chocken hos F och han bröt ut i ett gapskratt så att tårarna sprutade på honom...

Nu är jag SUR! Både på F och på kossan... 
OCH på mig själv! ;-)

onsdag 3 juli 2013

Köandets oskrivna regler


När jag var på Apoteket häromdagen insåg jag hur mycket jag avskyr att köa. Inte för att jag inte kan stå ut med att få vänta på min tur i några minuter, utan för den enorma stress jag känner av själva köandet.

Bilden har jag lånat från hd.se
Först ska jag leta efter nummerlapparna. Ibland hittar jag dem. Ibland händer det att jag inte hittar dem och tror att det inte finns kölappssystem. Först när jag väntat tills jag tror att NU är det min tur, hör jag en svag röst säga "femtiosju" och inser att man visst skulle ha tagit en nummerlapp och efter att jag frågat någon annan får jag reda på att dessa är gömda innanför dörren, ungefär en dm från där jag just letat. Bara att riva lapp och vänta en stund till. 

I vissa butiker hittar jag kölapparna men ingen nummertavla. Att det inte finns någon sådan inser inte jag förrän jag letat en bra stund. I andra butiker finns kölappar och förhoppnings vis hittar jag nummertavlan innan mitt nummer visats. Är det flera nummer före mig, gäller det att hålla koll på när det är nummer "72" och OM jag uppmärksammas på det i god tid, ska jag hitta vilken av kassorna som är nummer "5", och hinna fram till dem innan de tröttnar och trycker fram nästa turordningsnummer.

Det är väl sin sak om det fungerar såhär. Ibland är det kassor med långa köer som i matvaruhus. Då kan det hända att jag står i en kö där kassörskan plötsligt sätter upp en skylt med "Nästa kassa tack!" eftersom hon (eller han) strax ska gå på rast. Inte ser jag den förrän det är för sent. Sura kommentarer om att kassörskan faktiskt "SA att jag skulle stänga denna kassan" har jag väl fått. Bara att tiga och ställa sig sist i en annan kö.

I klädaffärer är det ofta klungbildning framför kassadisken som gäller. Där måste jag ha koll på VEM som ställde sig i klungan precis innan jag kom dit, för att veta när det är min tur... Jahapp, jo men lycka till! =/ Inte sällan dyker det upp en kollega till kassörskan och öppnar en kassa till vid disken. "Ni kan komma hit och betala också." viskar denne och halva klungan byter till klunga två. Jag står fortfarande kvar i klunga ett men har tappat bort "siste man i klungan" och därmed min plats i klungkön. Tappar man fokus i två sekunder kan man ge sig på att loppet är kört och att man får börja om från "scratch" igen. 

"Klungköer" är ett fenomen som ofta råder på en del dåligt upplysta cafér och restauranter. Där har det hänt mer än en gång att jag omedvetet råkat "tränga mig" och fått motta såväl hårda pekfingrar i ryggen som ilskna kommentarer.

Minns speciellt en incident en gång när jag och en kompis var på rea i en klädbutik. Jag hade hittat ett plagg och gick ner och ställde mig i kassakön. Det var kanske fem personer framför mig. Då knackade någon mig hårt i ryggen och sa något om "inte tränga dig". Min kompis som uppmärksammade det hela, berättade för mig att "DÄR är kön" och pekade åt en ungefär trettio personer lång kö. OJ! Den hade inte jag uppmärksammat. Troligen var det en lucka efter de första fem, som gjorde att jag trodde kön slutade där. När jag vände mig om uppmärksammades den som knackat mig i ryggen på att jag hade min vita käpp och sa: "Äsch, det gör inget. Bli du här." "Tack!" sa jag och stannade där jag var. ;-) (Ibland kan jag faktiskt utan dåligt samvete dra nytta av andras lite "dåliga samvete" - Hehe!)

På vissa ställen finns ingen köbildning alls, utan "vassast armbågar vinner". T.ex. är det den regeln som gäller på många ställen ute i Europa, Italien bland annat. Det är nog det värsta av allt. HUR ska jag ha en chans när jag varken hör eller ser som normalt folk? Tyvärr har detta så kallade kösystem spridit sig även till Sverige. Se bara hur det ser ut när man ska kliva på en buss eller ett tåg! 

Vi var på en restaurang nyligen och när vi var klara skulle pojkvännen bara "pudra näsan" och bad mig be om notan så länge. Jag satt där och följde servitriserna från bord till bord men aldrig att de lyfte blicken en sekund mot mitt håll. De lyckades däremot flera gånger smita förbi mitt bord innan jag hann få syn på dem och när pojkvännen efter en längre stunds "näspudringsköande" var tillbaka hade jag fortfarande inte fått notan. Han gjorde processen kort och lyckades naturligtvis betydligt bättre än jag. Hade jag däremot valt "springnota" är jag inte lika säker på att de fortsatt att nonchalera mig...

Förresten; på teckenspråk är tecknet för "kö" och "Ullared" likadant ;-)