söndag 30 december 2012

Sånt där vanligt som andra inte ens tänker på att det kan vara jobbigt...


...och inte jag heller. Inte förrän det var ett faktum.

Vi tog först en promenad längs stranden i Domsten. Kallt och blåsigt var det, men ändå härligt! Utsikten mot Kronborg på andra sidan sundet går inte av för hackor.

Sedan åkte vi vidare till Viken för att fika på "Konditori Öresund", som vi nyligen upptäckt. Varsin kanelbulle och kaffe blev det. "Jag passar på att gå på 'hemlighuset' medan du hämtar kaffet. Håll koll på min väska är du snäll." Öppnar en dörr dit jag tror att jag ska gå. Det visade sig vara beckmörkt innanför dörren och någon sa: "Du ska gå nerför trappan." 

Trappan?! Vilken trappa? Jag ser ingen trappa! Då vände jag tillbaka och plockade upp min käpp ur väskan. Här gås minsann inte i några beckmörka trappor hur som helst. Utan käppen kan vi konstatera att det hade kunnat gå riktigt illa, för det saknades räcken och trappan var inte symmetrisk. Väl innanför dörren letade jag strömbrytare. Som vanligt sitter den inte där den ska sitta. I detta fall tog det bara en minut att finna den. Till vänster en decimeter ovanför kaklet, på cirka 1,80 meters höjd...


Tillbaka vid vårt bord på det mysiga gamla konditoriet (gissningsvis femtiotal, antagligen äldre) hör jag min pojkvän (F) säga:

"Är du rädd för spindlar?"

"??? Nej, inte precis. Hurså?"

"Jag bara undrar, för det kryper en där på väggen bredvid dig nu." (Egentligen ganska tokigt av honom att fråga för tänk om jag varit livrädd för spindlar! Med min taskiga syn hade jag egentligen kunnat sitta där hela eftermiddagen helt ovetandes ;-) Det man inte vet, har man ju inte ont av - sägs det... Dessutom satt det ett par i åttiofemårsåldern vid bordet bredvid oss. De kunde ju blivit vettskrämda och fått hjärtstillestånd om jag börjat springa runt och skrika. Vilket jag definitivt hade gjort om det nu varit en l-rv istället...)

Vänder mig mot väggen och ser ingenting. Absolut ingenting. Han lutar sig fram och pekar. Jag ser fortfarande bara väggen. Letar och letar och NU ser jag den. Den är en sån där tunn en, med jättelånga (jaja 3-4cm, då) smala ben och ganska liten kropp. Den kryper upp och ner och trillar ibland några centimeter. Jag är inte på långa vägar så rädd för spindlar som för l-rver (L-rver ska vi bara inte nämna!) men jag ger mig inte precis på att klappa spindlar heller...


Då och då tittar jag upp mot väggen för att ha någon sorts kontroll över var den är. Jag vill inte att den ska krypa på mig, eller ner i min väska. Var gång får jag leta, eftersom jag hela tiden tappar bort den. Faktum är, att det räcker med att jag tittar 2cm vid sidan om den, så är den borta ur mitt synfält. 

Sen går vi ut ur fiket, det har blivit riktigt mörkt och jag stapplar försiktigt fram medan F säger utan att jag hunnit fråga: "Det är bara att gå, här är inga trappor."

Imorgon ska vi fira nyår tillsammans med ett annat par och vi åker bara snabbt inom Ica Maxi. Tydligen hade halva norra Helsingborg samma tanke just precis då!!! Jag ber F att han ska köra kundvagnen så att jag kan hålla fast i den medan vi går runt och letar varor. URK! Utan honom hade jag fått fullständig panik där inne. Att vettskrämd passera gången mellan potatisen och morötterna med skräck i blicken därför att folk korsar min väg från alla möjliga håll gjorde mig helt slut, så till sist stod jag bara klämd mot vagnen som i sin tur var uppklämd mot chipshyllorna, mot köttdisken eller mot potatisen medan han sprang runt och plockade saker. "Maizena!" "Ok, är det en gul förpackning?" "Tror det." Han såg ut som ett barn på julafton när han kom tillbaka för han hade hört en kvinna säga: "Såja, nu ska jag bara ha Maizena också." Smart som min F är, tog han genast rygg på henne och sparade tio minuter ;-) 

När vi kom ut i regnet på den galna parkeringen höll jag krampaktigt i vagnen. En så enkel och sak som att passera en parkering för att gå till bilen och lasta in varorna kostar mig en halv dags energi och så mycket kändes det inte som jag hade kvar just då. Nu är jag glad att jag är hemma och att köttet ligger i mitt kylskåp.

Att städa köket och tvätta golven blir en 'baggis' efter detta dagsverke. 

onsdag 19 december 2012

Bereden väg för Herran!


Om ni undrar vad jag har för något brunt på öronen, så är det inte så att jag lyssnat på en massa skitsnack. Det var bara så att jag kunde inte riktigt se var jag smetade färgen när jag skulle tona bort de grå stråna som började skymta i hårbotten i morse...

Och NEJ det är inte heller så att jag har pratat en massa skit, om ni undrar över den bruna färgen i mungipan. Jag städade kylskåpet i förmiddags och vad hittade jag där om inte ett bortglömt litet choklad! =) Bortglömt så pass länge att bäst-före-datum redan hade passerats, men här skall minsann intet förfaras. Man får väl ta lite risker i livet ;-) (Vi kan låtsas att jag INTE såg de där pyttesmå siffrorna som nog betydde bäst-före-datum.)


Mitt vardagsrumsfönster. På bordet står en underbar
 vit julros som jag fick av en kund i måndags =) =) =)
I söndags besökte jag Allerums kyrka och njöt av julkonsert. Jag kunde höra kyrkklockorna ringa in gudstjänsten och Adams julsång (Oh, helga natt!) lät vackrare än någonsin nu, sedan jag fått mitt CI. Julkänslan har verkligen infunnit sig.

Med den har julstressen också infunnit sig. För nu är det julstök i varje vrå... Bort med de grå hårstråna och bort med sådant med passerad bäst-före-datum ur kylskåpet. Fram med julpynt, vira in julklappar, putsa och feja...

Nej, vad säger jag... Vira in julklappar? Jag menar förstås att jag först måste KÖPA julklappar. Annars har jag ju inga julklappar att vira in. Nuförtiden tillhör shopping i stora varuhus något av det värsta jag vet. Köpcentrum växer upp som svampar både här och där och jag fasar! Massor av virriga människor, dålig luft, dålig ljudmiljö och fruktansvärt dålig ljusmiljö. Nej, jag föredrar absolut att gå i affärerna inne i stan. Frisk luft och dagsljus mellan butikerna, inte hälften så stressigt osv.

I år har syrran önskat sig en bra sax i julklapp. (Jag tror inte att hon menade en saxofon, trots att hon plockade hem sin gamla synth från föräldrahemmet nyligen. Hepp, hon kanske ska starta ett band?) Jag gick i alla fall ner på stan med julklappsinköpslistan i högsta hugg. Inne på MQ led jag av det skarpa ljuset från deras spotlights, och kunde knappt se någonting, men tog tacksamt emot hjälp och råd från den väldigt trevliga butikspersonalen. Speciellt jobbigt var det vid deras högblanka vita affärsdisk, med skarpa lampor ovanför som bländade i disken. Jag ombads knappa in koden på mitt bankkort medan jag förtvivlat höll för ögonen som faktiskt gjorde riktigt ont. Tror det var där migränen började.

Sen gick jag in på Åhléns där skarpa lampor och spotlights också kändes väldigt felriktade. Jag som skulle ha en sak på parfymavdelningen for runt med blicken hylla upp och hylla ner. Till sist kom en ur butikspersonalen fram till mig och undrade om jag ville ha hjälp. Ja tack! God service där också. På leksaksavdelningen hittade jag "Bajsspelet" som jag tänkte ge brorsbarnen om de bara kunde uppge priset, för det såg jag ingenstans. Ställde mig i kassakön, men där var lamporna jättejobbiga i värsta varuhusstil, så jag la tillbaka spelet och gick ut ur butiken.

Men saxen då? Åhléns hade bara en billig sax av sitt eget märke. Exklusiva köksbutiken hade bara en förfärligt dyr kökssax, som syrran ändå inte vill ha. VAR hittar man en bra allroundsax i denna stad? Massor av affärer har lagt ner eller flyttat till stora köpcentrat utanför stan. Järnhandel? Sådana står inte att finna nuförtiden. Men om man vill köpa något annat än smink, kläder, skor, apoteksartiklar eller ta en fika? Vart tar man då vägen? Svar: Internet.

På Internet kan man faktiskt hitta det mesta. Till och med BRA saxar. (Tror jag? Vem vet, syrran? Jag kanske inte fick fatt i någon sax? Vi får se vad Tomten har i sin säck...) Det är förvisso tråkigt att sitta ensam hemma framför datorn och shoppa, för man får inte träffa någon trevlig butikspersonal, man får inte känna på eller prova produkterna och man får vänta ibland flera veckor på att få varorna hemlevererade... Samtidigt är jag enormt tacksam för att internetshoppingen finns, för VEM har tid att vara min "personal shopper" precis när jag önskar, VEM orkar med stora köpcentrum och VEM orkar jaga prylar som inte ens finns i sortimentet?

En annan anledning till att Internetshopping är tråkigt är att man inte får tillfälle att stanna till på ett café för en kopp kaffe. Så... Om någon vill följa med och vara min "personal shopper" nere på stan så säg bara till! Jag bjuder på kaffe på ett mysigt café ;-)






söndag 16 december 2012

Julmys och ljudmys?


Nu när julmyset börjat infinna sig tänds det också allt fler ljus. På både gott och ont. Bränderna blir tyvärr allt fler under december månad =( Fast, som jag skrev i mitt förra inlägg äger jag åtminstone en vibrerande brandvarnare.


Detta ger en någonsånär hint om vad mina RP-ögon
 upplever. Skarpt brännande och bländande ljus i
ögonen medan allt runt omkring bara är svart...
Också är det det där med min tilltagande grå starr, som gör att jag blir mer och mer ljuskänslig. Med allmänbelysning kan jag någorlunda klara av andra skarpa ljuskällor, såsom elektriska slingor, värmeljus, stjärnor, smålampor, spotlights och annat, men absolut INTE i helt nedsläckta miljöer! Det slutar i katastrof: Illamående och huvudvärk är väl det mest påtagliga, medan stressen och det inre illamåendet ger sig tillkänna liksom mer på psyket och leder till att jag blir ledsen och deprimerad. Sånt bara vägrar jag utsätta mig för!

Men, hemma i mitt eget hem har jag många lampor, som jag riktar mot det ljusa taket så att jag inte blir bländad av ljuskällan. På så vis får jag istället ett indirekt och varmt ljus i mitt hem. Då kan även jag tända värmeljus. Borta i fönsterkarmen har jag ett gäng, som bara känns mysiga och som absolut inte stör mig. 

Häromkvällen var jag frusen och beslöt mig för att tända ljusen i fönsterkarmen. När jag tände första tändstickan hörde jag: "Ksssscccchhhhhh kkkrrkkkrsch!" "Oj! Vad var det? Låter den så?" Jag tittade förundrat på tändstickan och släckte den strax innan jag brände fingrarna. "Bäst att kolla igen!" Jag gjorde om proceduren ett stort antal gånger och varje gång var jag lika förundrad över ljudet, som jag uppenbarligen kan höra alldeles tydligt med mitt CI. Det sägs att man kommer att upptäcka nya ljud under många många år framåt, men jag har väl inte riktigt trott på "dem" som sagt så. Jag brände upp halva asken tändstickor på detta vis innan jag kom på att jag skulle tända värmeljusen ;-)  

Igår kväll när vi skulle sova började plötsligt ett billarm tjuta ute på gatan. Inte precis något behagligt ljud. Det tystnade efter en stund och jag frågade pojkvännen om det var ett billarm och om det var hans bil... "Japp." och "Nej, jag har inget larm på min bil." blev svaren. Sen satte det igång igen och igen. "Usch vilket jobbigt ljud" konstaterade jag och sa "godnatt" medan jag stängde av och plockade av mig mitt CI. Så var det problemet löst ;-)

Därefter märkte jag hur pojkvännen rumstrerade om och till sist irriterat for ur sängen och klev iväg för att se var det där störande billarmet fanns. Hehe! Ibland är det väldigt bra att slippa höra vissa saker...




måndag 10 december 2012

Jo, men... Något smart har jag faktiskt gjort! (Nr 1 i Dövblindas bloggstafett.)



"Nu går bloggstafettpinnen till Tina på bloggen Dövblind & Glad: Vad är det smartaste du gjort som dövblind?"

Que? Smart? Jag? Anne-Maj måtte inte känna mig särskilt väl, tänker jag ;-) Ber om extra betänketid, men regeln säger max en vecka.

Då pratar jag med en av mina "äldsta" och närmaste vänner. "Du P, vad har jag gjort för något smart i samband med min dövblindhet?" Då svarade hon: "Jag tycker du har blivit mycket bättre på att använda orden 'hörselskadad' och 'synskadad'. Du får en helt annan förståelse från folk när du säger så i stället för när du säger att du 'hör dåligt' eller att du 'ser lite dåligt'. Sen att du har skaffat den där knappen från Hrf (Hörselskadades Riksförbund) där det står 'Tala tydligt, jag hör inte så bra' som du har på jackan, den funkar ju jättebra! Och att du vågar visa att du har din käpp, det är verkligen smart av dig."

Jag funderar en stund och tänker att: "Jaha, jooo, det har hon väl rätt i..."

I morse kom det absolut bästa svaret på frågan när jag blev väckt kvart i sex av ett slags vibrerande. "Åh nej, nu är de ute och skottar snö på gatan med snöplogen. Låt mig sova en kvart till, tills klockan ringer på riktigt!" Men vibrerandet slutar inte. Det märkliga är att det är ett slags rymtiskt vibrerande. "Inte skottar de snö på det där viset? Bäst att kolla vad som händer där ute." Då slår det mig att det kan ju vara vibratorn jag har under kudden som talar om att 1) telefonen ringer 2) dörrklockan ringer 3) ett barn gråter (glöm det, det finns varken gråtande eller glada barn i min lägenhet) eller 4) brandvarnaren tjuter. Jag ser att det blinkar häftigt på "brandvarnaren" och jag far upp ur sängen piggare än en mört som fått napp på världens fetaste mask. Ute i vardagsrummet blinkar brandvarnaren för fullt, men jag känner ingen rök någonstans. Jag öppnar i trapphuset och kollar ut på balkongen. Ingen rök, ingen brand, ingenting - tack och lov!
Brandvarnare med antenn till
trådlös vibrator

Det är bara att konstatera att batteriet i brandvarnaren fått spatt och jag plockar ut det för att den ska sluta blinka. Den ljuder antagligen ganska ordentligt, kanske väcks grannarna av den? Jag hör den inte, men det kittlar sådär obehagligt i öronen, som när audionomen skruvar upp ljudet på 120dB i testrummet och jag får gråtattacker... Hur högt låter egentligen en brandvarnare?

Nu har jag precis varit och köpt ett nytt batteri till brandvarnaren samt dammsugit densamma. Under de senaste veckornas storstädning har jag nyst konstant och sannolikheten att brandvarnaren också har drabbats av dammallergi är väl ganska överhängande? ;-)

Svaret på din fråga, Anne-Maj, är således att det smartaste jag har gjort som DövBlind var att köpa mig en vibrerande brandvarnare! 


Bloggstaffetpinnen lämnar jag därmed vidare till dövblind bloggare nummer 2, Tobbe, med frågan: "Har du någon dröm, eller mål, som du vill uppnå inom de närmaste fem åren, och hur tänker du gå tillväga?"






fredag 7 december 2012

Snöblind


I förmiddags var jag i Lund. Resan dit gick via passagerarsätet i pojkvännens bil. När jag sen skulle ta mig hem med tåget från Lunds Central, valde jag att promenera genom staden. Det är alltid skönt att ta tillfället i akt att få lite frisk luft. Nu var det så, att det fanns snö och det var lätt grå himmel. Snö = ljust. Grå himmel = inte alltför ljust. Det var med andra ord optimalt ljusförhållande för en med RP (Retinitis Pigmentosa) och grå starr - om än inte så vackert som solsken, förstås.

Käppen ligger i väskan. Jag har torrväderskulan (ganska liten doppsko) på den, så den är rätt jobbig att manövrera i snön. Ljuset är ganska bra och jag har inte bråttom. Det går nya tåg hela tiden mellan Lund och Helsingborg. Käppen får ligga kvar i väskan.

Jag följer det upptrampade spåren genom parken. Det är väldigt bra att ha spår att följa, för då kommer man rätt. Oftast. Men inte idag. Tydligen. Jag går vidare samtidigt som jag tänker att: "Nu kommer snart det där graffitimålade staketet här till vänster. Staketet som omgärdar arbetsplatsområdet intill badhuset." Så halkar jag till. Bambi på hal is känns fjuttig i jämförelse. Mina tjusiga piruetter hade fått 6,0 poäng i den gamla konståkningsskalan. Många piruetter fick jag till men av någon konstig anledning höll jag mig upprätt. Om någon såg mig och lyckades filma mig, så ligger den filmen ute på Youtube med en halv miljon visningar vid det här laget. Hade jag å andra sidan drattat på ändan hade jag istället fått 6,0 på Richtersskalan. Och Youtubeklippet hade haft dubbelt så många visningar...  

Hur som helst, jag stapplade vidare, för jag detta var ju den uppkörda vägen till stationen. Sen kom jag fram till ett stängsel och ingenstans fanns någon möjlighet att komma vidare. "Vad nu då? Men vänta nu... Här är ett staket på min högra sida. Det är inte graffitimålat på den här sidan, men det ser precis ut som det jag letade efter." Jag hade alltså lyckats följa ett uppkört spår i snön som tagit mig innanför byggarbetsplatsavspärrningen! Nej! Här insåg jag att jag hade minst tvåhundra meters snorhalt stapplande tillbaka igen för att komma ut ur mitt fängelse. Jag funderade faktiskt på fullt allvar på att försöka klättra över det tre meter höga staketet. Nånstans skulle det väl gå att klättra? För det kändes säkrare att klättra än att halka tillbaka de där extra tvåhundra meterna. Som sen var ytterligare tvåhundra meter på andra sidan staketet. Där jag borde ha gått från början... 

Gaaah, så arg jag var - på mig själv. För OM jag hade varit smart i morse, så hade jag bytt ut doppskon på käppen till den där stora stora kulan (biljardbollen) redan då och då hade jag använt käppen i snön och kunnat lyfta blicken från marken OCH sett att jag inte borde travat innanför den där avspärrningen...

När jag sent omsider lyckats ta mig ut ur parken mötte mig Lunds vackra kullerstensgator. Vackra men ack så svåra att käppa sig fram på. Doppskon, som fort blir rejält snedsliten fastnar varenda meter. Sen kommer det med jämna mellanrum flera hundra år gamla fåror som fortsätter rakt över trottoarerna för att avleda vattnet från stuprören. Lunds centrala delar är så fylld av historia och bara tanken på att handikappanpassa gatorna smärtar mig. När jag till sist kommit förbi värsta kullerstenarna, fällde jag ut käppen och tog tåget hem.


Väl hemma bytte jag snabbt ut doppskon till den där stora stora biljardbollen och klev iväg till Fredriksdals Friluftsmuseum. Där pågår gammaldags julmarknad i dagarna tre och jag bara älskar att strosa omkring och njuta av deras härliga genuina julstämning. Nu gick käppen finfint att rulla fram över snön och jag klev smidigt omkring bland allt folket med min systemkamera runt halsen och tog bilder på både folk och fä. Hehe! Snacka om att sätta griller i huvudet på folk ;-)  

Förresten, måste bara berätta om min mörkerkörningstaktik de sista åren jag hade körkort. Jag såg ju som sagt inte ett skit i mörker och undvek i det längsta att köra i mörker. Ibland blev jag överrumplad av mörkret ändå, men se då tog jag sikte på baklyktorna på bilen framför. Smart va? Det som inte var så smart, var att bilen framför inte alltid hade samma mål som jag, och mer än en gång svängde av motorvägen in på en avfart till en by dit jag inte skulle. Många nya platser fick oplanerade besök av mig på den tiden... 

I nästa blogginlägg har jag utmanats av Anne-Maj att skriva om något SMART jag gjort som DövBlind. Smart!? Haha, hon är rolig den tösen! Japp, jag har naturligtvis bett om extra betänketid ;-) 

torsdag 6 december 2012

Hantverk är som konstverk


Var inom stadens hattmodist häromdagen för att skaffa mig en ny vinterkeps. Hon hade inget hemma som tilltalade mig, men kunde sy upp en sådan som jag önskade mig. "Vad vill du ha för färg?" "Gärna nån slags vadmalsgrönt," sa jag. "Vänta, jag har ett tyg som jag ännu inte kommit på vad jag ska använda det till", sa hon och sprang bakom skynket. Så kom hon tillbaka med ett tyg som jag gillade bättre än jag ens kunnat tänka mig! =) Det var yllebouclé, grönt i botten, med brunt, rost och annat i. Det kommer att passa mig perfekt! "Kan den vara färdig innan jul, tror du?" "Jadå, det ska jag se till!" lovade hon medan hon mätte upp runt skallen på mig. "Den kommer att kosta ungefär 600:-." 

Då slår det mig att 600:- inklusive material, det innebär att hon måste mäta, klippa, sy upp och stryka den på mindre än en timme om hon inte ska gå med ekonomisk förlust...

Min mormor var sömmerska. Hon sydde hemma åt folk som kom dit med specifika önskemål. Ofta var det brudklänningar, men vissa damer beställde både klänningar och dräkter. När jag var liten var jag hos mormor och morfar när mamma och pappa arbetade, så jag fick tidigt lära mig att trä trådar åt mormor. "Du som har så bra ögon, kan du hjälpa mig att trä den här nålen?" brukade hon säga. Senare fick jag också ett stort intresse av att sy. Mormor visade mig en del tips och trix. Massor av kläder har det blivit under åren och som den "hamster" jag alltid har varit, har jag köpt på mig massor av tyger. "Bra att ha." Har hittat massor av underbara tyger i härliga kvalitéer nu när jag städat. Tyvärr ser jag numera så dåligt, att det knappast blir annat sytt än möjligen en böta på ett par jeans, ett upplägg på en gardin eller liknande. Får se om jag kan få till nån "Jackie Kennedy-klänning" som jag tänkt mig av det orangeblommiga sextiotalstyget jag hittat i mormors gömmor senare i vår när det är bättre ljusförhållanden. 

Min egen mamma har aldrig varit så värst intresserad av att sy, det gjorde ju hennes mor åt henne =) Däremot har hon alltid varit en hejare på att sticka och virka. När hon gick i pension för tiotalet år sen ville hon ha en hobby, så hon började väva, något hon önskat göra under många år. Jag har fått både dukar och trasmattor och i somras fick jag ett par gardinvepor i lin efter eget önskemål och som bonus en matchande löpare till soffbordet. Först idag blev jag färdig att stryka (åh vad gott det doftar med ångstruken lin) och fålla gardinerna till passande längd och konstaterade att jag: 1) Tog en evighet på mig att trä nålen. 2) Knappt såg var jag skulle sy för jag ville ju nästa fina stygn så jag inte skulle skämma ut mammas mästerverk med "kråkfötter". 3) Lyckades sticka nålen i mitt eget finger på var och vartannat stygn. 


Sen ringde jag hem och beordrade min mamma att sy dit en signatur på gardinerna och duken, så att någon i framtiden vet vem som gjort detta fina handarbete. =) Jag har nämligen (också i min städiver) hittat en mängd gamla dukar och löpare som jag inte alltid vet vem som gjort. Är det gammelmormor Ida, mormors syster Lilly eller min kompis mormor Hanna som gjort dem? Ingen vet tyvärr. =(

När jag tittar på dessa hemmagjorda alster, gardinerna, dukarna, lovvikkavantarna, kepsen jag ska få uppsydd, så blir jag ledsen över dagens slit-och-släng-mentalitet. För här inser jag hur många timmars detaljerat arbete som ligger bakom varje konstverk. Jag både känner och ser vilken kvalitet det har och hoppas att vi aldrig glömmer bort att vi också haft förmågan och att vi måste lära oss att uppskatta hantverket. 

(ÄVEN om de stackars barnen i Bangladesh kan sy upp det mycket billigare...)