fredag 31 augusti 2012

Carpe Diem och sånt där...


Med begränsad syn och hörsel uppfattas man troligen av andra som disträ medan man själv hävdar att man är oerhört fokuserad. En sån som lever enligt "mindfulness"-läran och Carpe Diem och sånt där... Nej, det är inte alls medvetet, men väldigt härligt när det faktiskt sker!

Ett exempel jag kan nämna är en kollega som för ett par år sen berättade att hon sett mig komma gående i villakvarteret. Hon vevade ner sin bilruta och ropade på mig. Jag såg inget, hörde inget. "Och sen stannade du till, så jag trodde du sett eller hört mig. Men istället böjde du dig ner och luktade på en ros. Sen gick du bara lungt vidare." Jepp, that's me! =D Det är ofta jag stannar till och luktar på blommor som dyker upp i min väg. Dofter är förresten sånt som sitter väldigt djupt etsat i minnet.

Idag, augustis allra sista dag, gick jag och F längs Råå-å-dalen. Vi började vid Raus kyrka och gick mot Gantofta. När man kommer under E6:an finns det en laxtrappa där man aldrig ser någon fisk, men idag kom jag att tänka på den fantastiska TUR vi haft EN GÅNG tidigare när vi gick här. Vi stod och tittade och rätt som det var lyckades vi båda få syn på en jättestor lax som hoppade nån meter upp. Vilken fantastisk syn! Naturligtvis var det ingen av oss som fick denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på våra näthinnor.

När jag var på min senaste resa till lndien var jag och ett par brittiskor ute med en liten båt för att försöka få syn på delfiner. Jag satt beredd med kameran i evigheter, men när jag till sist stängt av den för att spara på batteriet, DÅ dök en delfin upp. Och inte bara det, den gjorde en sån där volt i luften som jag bara trodde de kan tränas till på cirkus. Inte fick någon av oss denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på näthinnan.

I somras var vi på Tropikariet. Där finns bland annat ett "nattrum" där man vänt på dygnet, så att man kan se hur djur som lever på natten har det. Dvs OM man kan se i mörker... (Inte jag, alltså.) Jag höll F i handen och vi stannade till vid ett räcke där jag efter en stunds letande (de har fejkat lite månljus där inne) lyckades urskilja en slags apa som åt mat. Medan vi stod där sa F: "Oj, här kommer det ett litet djur, här på grenen." "Var? Här?" frågade jag och stack ut ett pekfinger på måfå framför mig. Då känner jag att någon varelse, med små små små händer tar tag i mitt finger, kramar om fingret med båda händerna och försöker dra det till sig. Jag blir först lite rädd och drar tillbaka mitt finger. Sen sker detta två gånger till. Var gång jag tänker på denna händelse går det ett lyckorus genom kroppen!!! Det går inte att beskriva den där känslan man har när man får kontakt med ett vilt djur, men jag tror ni förstår, eller hur? Nu var det inget djur jag kunde vare sig se eller höra, men minnet är djupt etsat i mitt minne. På den GLADA sidan av minnet =) Det var förresten en flygpungekorre, fick jag veta, så jag har googlat. Den är jättesöt!

För ett par veckor sen var vi på utflykt i en park där det fanns både vackra insekter och vackra blommor. Där såg F trollsländor och till sist lyckades jag också få syn på en sådan. Men att försöka fånga en sån på bild är förenat med lika mycket tur som jag har på Lotto. Dvs nästintill obefintlig. Eller, tja, jag fick en bild som kanske kan motsvara en tjugofemkronorsvinst. Bilden måste förstoras jättemycket så kan man, om man har tur, se trollsländan strax under mitten av bilden. Som sagt, en tjugofemkronorsbild. ;-)

Lite senare satte vi oss på caféet i parken och F upptäckte en liten larv som kröp på hans arm. Han tog fram kameran och filmade den äcklig larven medan jag bara skrek: "Ta bort den! Ta bort den!" Sen råkade jag tyvärr se filmen med larven rejält uppförstorad på datorskärmen där hemma och DEN bilden önskar jag verkligen att jag slapp ha för evigt etsad på min näthinna! =/

.










tisdag 21 augusti 2012

Ledsagning på cykel


När pojkvännen F skickade sms förra veckan med frågan: "P och T undrar om vi vill följa med och cykla i Danmark på lördag?" svarade jag "JA!" fortare än jag hann tänka.

För den oinvigde kan jag berätta att danskarna är väldigt mycket för att just cykla, man har väl anpassade cykelvägar och man har framför allt en vana vid och respekt för cyklister i trafiken. Så upplever i varje fall jag det. Åker man över en helg till Danmark ser man många med multiväxlad cykel i full cykelmundering som far fram på vägarna i 30-40 km/h ;-) 

Sen kom jag att börja tänka lite... (Ja men stressa mig inte, jag är liksom inte så van vid att behöva tänka!) Min cykel har varit ute och luftat sig en - säger EN - gång i år. Jag har börjat bli lite rädd för att cykla, speciellt inne i stan där man förväntas hålla sig till cykelbanorna. Dessa används liksom inte bara av cyklister utan även av fotgängare, inlinesåkare, folk med rullatorer, barnvagnar, som parkeringsplatser för bilister som "ska bara" och inte orkar leta efter riktig parkeringsplats osv. När man ser som jag, typ fem grader centralt tunnelseende är kanske inte stadscykling det mest rekommenderade transportsättet... 

Jag kom på lösningen tämligen snabbt eftersom jag hade positiv erfarenhet från min och syrrans cykelutflykt på Hven där vi hyrde cyklar i början av sommaren: Phonak-mikrofonen! =) 

Det blev till att tvätta cykeln och pumpa däcken ordentligt, matsäck packades och sen hämtade pojkvännen upp mig på lördagsmorgonen. Vi tog naturligtvis de "små" båtarna, Sundsbussarna dit, att åka med Sundsbuss Pernille är mycket mysigare än de stora Scandinesfärjorna. Att ta med cykel är gratis och dessutom har man som sjukpensionär "pensioniststatus" då dessa går efter danska regler, så jag fick åka några tior billigare ;-) 

När vi efter knappa tjugo minuter kommit över sundet startade vi med viss "proviantering" som sig bör i Helsingör en lördag, vi hade sallad med oss i kylväskan och behövde uppdatera oss med några danska "förfriskningar" därtill ;-) Solen strålade från klarblå himmel, men vi bestämde oss trots det för att cykla Strandvejen söderut, mot Köpenhamn. Med "trots det" syftar jag på att vi då per automatik fick solen i ögonen, vilket jag normalt hade gjort allt för att undvika, men jag tog på min keps med extra stor skärm, och mina stora gula solglasögon, så det gick bra. OBS! Jag hade naturligtvis cykelhjälm på mig precis hela tiden, jag LOVAR! 

F cyklade främst med mikrofon om halsen och neonfärgad jacka, jag cyklade bakom honom (räckvidd 20 meter) med hörapparaten och CI:t på M/T-läge ** och efter oss cyklade P och T. Strandvejen mellan Helsingör och Köpenhamn är en ganska smal väg - längs havet förstås - med ömsom underbara små pittoreska korsvirkeshus ömsom mindre slott på vardera sidorna. Vägen kantas av en slags kombinerad cykel/gångbana som emellanåt används just som parkeringsplats, denna fantastiska sommarlördag huvudsakligen av en massa badnjutare. 

** CI = Cochlea Implantat, hörapparaten som gör att jag hör trots att jag är döv. M/T-läge = Mikrofon/Telespole dvs jag kan höra både det som sägs runt mig men samtidigt det som hörs via slingan direkt in i hörapparaten från mikrofonen. 

Ingen ska förresten säga att män inte har simultankapacitet! Efter denna cykeltur har jag genast omvärderat mäns förmågor! F som alltså cyklade först höll koll på allt som hände, vilket han hela tiden upplyste mig om. "Här kommer några fotgängare med en hund, nu har du snart ett vägskylt till vänster, här står ett par bilar, här måste du svänga ut i vägbanan det är fritt NU, se upp för gupp här, titta till vänster vilket fint hus, oj titta här till höger här står det ett gäng Highland Cattles, där är glasskiosken där jag ätit glass några gånger" osv osv. Samtidigt lyckades han med konststycket att hantera sin lilla digitalkamera; det filmades och togs bilder på oss, på hus och på havet. Därtill såg han ut några trevliga rastplatser (det behövdes ett par chips- och ölpauser) och fann till sist en picknick- och badplats i Mikkelsborg. Sen kom vi inte längre, för det blev HETT! Tror det talades om danskt värmerekord just den dagen =D

Vi njöt av bad, sol, mat, avkoppling innan vi vände tillbaka mot Helsingör igen. Vilken underbar känsla att inte behöva stressa för att hålla några tider, utan kunna stanna där man känner för det, vilket vi gjorde i Nivå Hamn där det provades lokal öl innan sista backen ovanför Louisiana. Jag höll mig till läsk den här gången. Cykel och alkohol är nog inte att rekommendera för en med BÅDE syn- och hörselhandikapp. Fast vem vet, minus och minus blir plus, fick jag lära mig på matten i skolan ;-)

Fler sådana dagar önskas! Nu har vi testat Phonaklösningen på riktigt-riktigt, så vad sägs om en cykelsemester nästa sommar? ;-)



.


onsdag 8 augusti 2012

Kräftfiske i min barndom


Min farfar var född den 8 augusti 1907 och skulle alltså ha fyllt 105 år idag om han levt. 

Varje sommar till farfars födelsedag brukade pappa och hans syskon med familjer samlas hemma i Kallinge hos farfar och farmor. Jag minns alldeles särskilt att vi varje år var ute och fångade kräftor. Premiären skedde sent på kvällen den 7 augusti och då var vi ute i några vattendrag i Blekinge och satte ut burarna. Det var väl inte varje år jag fick följa med, för barn ska ju sova vid den tiden, men några gånger hände det.

Jag vet med mig att jag redan som barn hade mycket svårt att se i mörker, men jag kunde i alla fall se lite grand och eftersom jag var barn fick jag hålla någon i handen som hade ficklampa, så det gick bra. En gång fick jag en alldeles EGEN bur och det var speciellt roligt. Jag bevakade buren som en hök och fick också napp. Minns också att det var min yngste farbror som hjälpte mig med den.

Det var som sagt mörkt, man skulle vara tyst och försiktig. Dels för att inte skrämma kräftorna men också för att inte avslöja var de bästa kräftställena fanns för andra som var ute och ville fånga kräftor. Ungefär som dagens hemlighållande med kantarell- respektive blåbärsställen =)

Vi brukade få ihop en rejäl plåtspann eller två innan det var dags att bege oss hemåt igen.

På morgonen kröp svarta kräftor runt i köket, för många av dem försökte såklart rymma. Farmor samlade ihop dessa svarta kräftor och kokte dem med dill i en stor gryta. 

Kräftbilden har jag lånat från alltommat.se
På kvällen var det fest på de numera RÖDA kräftorna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte än idag, hur de plötsligt kunde byta färg sådär. Dock ser de betydligt aptitligare ut när de är röda för då ser de ut som mat, medan de svarta kräftorna ser ut som de djur de faktiskt är.

Åhhh vilka underbara minnen och så glad jag är över att ha fått uppleva något sådant. Detta var förstås innan kräftpesten slog till i Sverige och vi fick börja importera. Känslan och minnet av att jag faktiskt inte alltid har varit helt nattblind, det är också härligt att kunna tänka tillbaka på.


.