fredag 7 december 2012

Snöblind


I förmiddags var jag i Lund. Resan dit gick via passagerarsätet i pojkvännens bil. När jag sen skulle ta mig hem med tåget från Lunds Central, valde jag att promenera genom staden. Det är alltid skönt att ta tillfället i akt att få lite frisk luft. Nu var det så, att det fanns snö och det var lätt grå himmel. Snö = ljust. Grå himmel = inte alltför ljust. Det var med andra ord optimalt ljusförhållande för en med RP (Retinitis Pigmentosa) och grå starr - om än inte så vackert som solsken, förstås.

Käppen ligger i väskan. Jag har torrväderskulan (ganska liten doppsko) på den, så den är rätt jobbig att manövrera i snön. Ljuset är ganska bra och jag har inte bråttom. Det går nya tåg hela tiden mellan Lund och Helsingborg. Käppen får ligga kvar i väskan.

Jag följer det upptrampade spåren genom parken. Det är väldigt bra att ha spår att följa, för då kommer man rätt. Oftast. Men inte idag. Tydligen. Jag går vidare samtidigt som jag tänker att: "Nu kommer snart det där graffitimålade staketet här till vänster. Staketet som omgärdar arbetsplatsområdet intill badhuset." Så halkar jag till. Bambi på hal is känns fjuttig i jämförelse. Mina tjusiga piruetter hade fått 6,0 poäng i den gamla konståkningsskalan. Många piruetter fick jag till men av någon konstig anledning höll jag mig upprätt. Om någon såg mig och lyckades filma mig, så ligger den filmen ute på Youtube med en halv miljon visningar vid det här laget. Hade jag å andra sidan drattat på ändan hade jag istället fått 6,0 på Richtersskalan. Och Youtubeklippet hade haft dubbelt så många visningar...  

Hur som helst, jag stapplade vidare, för jag detta var ju den uppkörda vägen till stationen. Sen kom jag fram till ett stängsel och ingenstans fanns någon möjlighet att komma vidare. "Vad nu då? Men vänta nu... Här är ett staket på min högra sida. Det är inte graffitimålat på den här sidan, men det ser precis ut som det jag letade efter." Jag hade alltså lyckats följa ett uppkört spår i snön som tagit mig innanför byggarbetsplatsavspärrningen! Nej! Här insåg jag att jag hade minst tvåhundra meters snorhalt stapplande tillbaka igen för att komma ut ur mitt fängelse. Jag funderade faktiskt på fullt allvar på att försöka klättra över det tre meter höga staketet. Nånstans skulle det väl gå att klättra? För det kändes säkrare att klättra än att halka tillbaka de där extra tvåhundra meterna. Som sen var ytterligare tvåhundra meter på andra sidan staketet. Där jag borde ha gått från början... 

Gaaah, så arg jag var - på mig själv. För OM jag hade varit smart i morse, så hade jag bytt ut doppskon på käppen till den där stora stora kulan (biljardbollen) redan då och då hade jag använt käppen i snön och kunnat lyfta blicken från marken OCH sett att jag inte borde travat innanför den där avspärrningen...

När jag sent omsider lyckats ta mig ut ur parken mötte mig Lunds vackra kullerstensgator. Vackra men ack så svåra att käppa sig fram på. Doppskon, som fort blir rejält snedsliten fastnar varenda meter. Sen kommer det med jämna mellanrum flera hundra år gamla fåror som fortsätter rakt över trottoarerna för att avleda vattnet från stuprören. Lunds centrala delar är så fylld av historia och bara tanken på att handikappanpassa gatorna smärtar mig. När jag till sist kommit förbi värsta kullerstenarna, fällde jag ut käppen och tog tåget hem.


Väl hemma bytte jag snabbt ut doppskon till den där stora stora biljardbollen och klev iväg till Fredriksdals Friluftsmuseum. Där pågår gammaldags julmarknad i dagarna tre och jag bara älskar att strosa omkring och njuta av deras härliga genuina julstämning. Nu gick käppen finfint att rulla fram över snön och jag klev smidigt omkring bland allt folket med min systemkamera runt halsen och tog bilder på både folk och fä. Hehe! Snacka om att sätta griller i huvudet på folk ;-)  

Förresten, måste bara berätta om min mörkerkörningstaktik de sista åren jag hade körkort. Jag såg ju som sagt inte ett skit i mörker och undvek i det längsta att köra i mörker. Ibland blev jag överrumplad av mörkret ändå, men se då tog jag sikte på baklyktorna på bilen framför. Smart va? Det som inte var så smart, var att bilen framför inte alltid hade samma mål som jag, och mer än en gång svängde av motorvägen in på en avfart till en by dit jag inte skulle. Många nya platser fick oplanerade besök av mig på den tiden... 

I nästa blogginlägg har jag utmanats av Anne-Maj att skriva om något SMART jag gjort som DövBlind. Smart!? Haha, hon är rolig den tösen! Japp, jag har naturligtvis bett om extra betänketid ;-) 

1 kommentar:

  1. Jag lider med dig min vän! Vilken runda du åkte på i Lund :-( Därimot blev jag nyfiken på att du har en doppsko för vinter, det skall jag höra mig för och införskaffa!

    Fina bilder du tog ifrån Fredriksdal, riktigt mysig vinterstämning. Kanske något för familjen och besöka snart :-)

    Och det där med mörkerkörningen, haha underbar taktik :-P Tror många är trygga med att vi är borta från trafiken nu ;-)

    Lycka till med utmaningen förresten, vet att du kommer på något snart ;-) Och jag står på tur sen tror jag? ;-)

    Stor kram och ha en trevlig helg!!! //T

    SvaraRadera