Bio och Buss - två B:n med en massa hinder...

Jag och biografer är inte kompatibla. Mina kompisar har alltid retats med mig för att jag ALLTID somnar när jag går på bio. De känner INGEN annan som betalar för att sova på bio, säger de. De förstår inte vilken ansträngning som krävs för att jag dels ska hinna se vad som sker på filmduken, men även vad som krävs av mig för att hinna med att läsa texten. Jag har fram tills nyligen inte heller själv förstått varför jag alltid somnade på bio... (Sen kan jag ju förstås erkänna att när jag väl somnat så sover jag riktigt gott på bion, så det är kanske inte HELT bortkastade pengar ;-) )


De senaste femton åren har mina biobesök således varit i det närmaste obefintliga. Mången gång har jag fått en biocheck av någon välvillig rar person, men dessa har jag fått skänka vidare till någon annan.


Ljudet i en biograf är antingen skränigt högt eller viskande tyst. Allt för att man ska känna av filmen ända in i blodomloppet, det begriper jag väl. Ljudvolymen kan iofs kvitta, jag ser ändå bara textade filmer. Alltså kan jag aldrig se en svensk film =( För att jag ska kunna få in något av filmduken i mitt synfält måste jag sitta på bakersta raden. För att höra ljuden via teleslingan i hörapparaterna måste man sitta på någon av de mittersta raderna. Där har vi ett sånt där välkänt "Moment 22" igen...


Så OM jag skulle gå på bio, då ska det vara en lugn film. Helst en romantisk komedi, ett drama eller något annat där inte scenerna växlar alltför snabbt. Jag måste ju scanna fram och tillbaka över bioduken flera gånger för att uppfatta vad som sker. Sen måste jag flytta ner blicken till textraden och helst hinna läsa den innan scenen ändras igen. Jobbigt, och inte något jag njuter speciellt av numera. 


När jag var liten var det på bio man såg filmer, inte var man bortskämd med sånt på TV som idag. En stor grej var på juldagen då vi gick och såg Djungelboken, Emil i Lönneberga, Pippi Långstrump, Dunderklumpen och allt vad de hette. När jag sen blev tonåring var det stort att själv åka buss in till stan och se Elvis, James Bond och Saturday Night Fever med Travolta! Those were the days! Jag längtar ofta tillbaka till den tiden och när jag tänker "bio" så är det den känslan jag får. Med en påse "Fox-kolor" i knät. 


För några månader sen hade jag glädjen och turen att vinna två biobiljetter i en tävling på AdLibris. Jag tävlade för att jag hade en film i tankarna som jag gärna ville se. Den skulle ha premiär senare i höst. När jag fick hem biljetterna visade det sig att jag endast hade två veckor på mig att nyttja dem. Snabbt som attan loggade jag in med datorn på sf.se för att kolla biografutbudet i stan. Fanns det över huvud taget någon film jag kunde ha behållning av eller skulle biljetterna än en gång överlåtas till någon annan? 

Julia Roberts och Tom Hanks i "Det är aldrig försent Larry Crowne"

Jodå, jag hittade en sån där snäll romantisk komedi med inte alltför mycket action och röriga bilder. Jag fick också lillsyrran att följa med mig =) Vi valde en dag mitt i veckan, då inte biografen är alltför välbesökt. Jag ville vara ute i extra god tid för att säkert få platser på bakersta raden. Solen sken och jag njöt av promenaden till andra sidan stan. När jag sen kom in på biografen höll jag på att vända och gå ut igen. Biljettluckorna som jag i vanliga fall hittar till, var stängda! Jag lyckades slutligen få klart för mig att man skulle köpa biljetter i godiskassan istället. Var är nu den? Jo, nerför en trappa. Där var fullt med folk, stimmigt, dålig belysning och en lång kö som ringlade sig längs med trapporna. Hjälp! Jag som tyckte det var så fint väder idag hade inte tänkt på att jag borde tagit med mig käppen!!! Hur som, biljetterna införskaffades och sedan gick jag ut och fönstershoppade medan jag väntade på syrran, som inte skulle komma förrän senare.


Syrran lotsade mig in till vårt säte och vi såg filmen. Den var sådär lite hjärndöd som romantiska komedier kan vara, men det var rätt kul ändå. Därefter blev jag lotsad ut ur biosalongen och vi kom ut på baksidan av biografen. Det hade blivit beckmörkt och det regnade!!! Jag hade alldeles glömt bort att jag skulle vara borta flera timmar och att det nu (i mitten av september) börjat mörkna långt tidigare än jag var van vid. 


Vad göra nu? Jag kunde inte promenera hem som jag först tänkt, jag måste ta bussen - HU! Syrran följde mig till busshållplatsen och jag lyckades tackolov med en vänlig busschaufförs hjälp klura ut var den där grejen var som man ska hålla Jojokortet mot (förköpskort på buss i Skåne). MEN det var fullt i bussen och jag höll mig krampaktigt i en stolpe.


Vi åkte och åkte och med viss känsla för svängarna hit och dit förstod jag ungefär var jag befann mig. (Tur jag var i min egen hemstad!) Förvisso finns det en röst som läser upp nästa station, men i en stimmig buss, kan jag inte urskilja den rösten... Nu börjar vi nog närma oss Hälsobacken och snart ska jag av! Jag famlade och kände på alla stolpar jag kunde komma åt för att hitta någon "STOP-knapp" men förgäves. Attans, vad ska jag göra nu? Så knackade någon mig på axeln och sa: "Där är en knapp!" "Tack vad snällt! Jag är synskadad, skulle du kunna trycka på knappen, du som vet vart du pekar?" Och det gjorde vederbörande. Bussen stannade på min hållplats. 


Nu hade jag även lyckats urskilja personen som tilltalat och hjälpt mig och jag måste säga att jag var ytterst förvånad! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att en sådan person skulle vara så hjälpsam och vänlig! FY på mig att ha sådana fördomar!!! (Titta inte på utsidan och tro att du kan säga allt om insidan, Tina!)


Jag stod ganska långt fram i bussen och för att slippa krångla mig till bakdörrarna frågade jag chauffören: "Ursäkta mig men jag är synskadad. Jag skulle inte kunna få lov att hoppa av här framme?" Och JO, det fick jag, eftersom det trots allt var en snäll busschaufför. Sen var det en långsam och försiktig promenad de sista hundra metrarna hem. 








.

Välkomna, nytillkomna bloggläsare!

Eftersom jag numera är anställd av NKCDB som bloggare tänkte jag passa på tillfället att berätta för nytillkomna läsare vem jag är och framför allt varför min blogg syns här.

Jag har en sjukdom som kallas Ushers Syndrom. Detta har gjort att jag genom livet fått allt sämre hörsel och syn. 

Jag började blogga för ett drygt år sen, i samband med att jag fick mitt Cochlea Implantat. Bloggen skrev jag dels för att jag i efterhand ville kunna se tillbaka på hur jag tänkte i samband med operationsbeslutet, dels för att jag skulle kunna följa min egen historia mot ett bättre hörande men också för att mina vänner och min familj i lugn och ro skulle kunna läsa det de kanske inte ville fråga mig rakt ut. 

Det visade sig sedermera att bloggen även fungerade som en slags terapi för mig själv. Här har jag kunnat få ner det i skrift, som jag gått runt och funderat över. Ofta skriver jag om de situationer jag hamnar i på grund av mitt handikapp. Jag har kunnat både se och höra mycket bättre än jag gör idag, så det är nära till hands för mig att göra jämförelser. 

Jag har också fått reda på att andra har hittat till min blogg, tex andra med syn- och/eller hörselproblem. Många har faktiskt hört av sig till mig i samband med att de funderat över CI (Cochlea Implantat). Det visade sig också att några inom DövBlindenheten och andra som arbetar med Syn- och Hörselhandikappade hade följt min blogg ett tag och på så sätt hamnade bloggen hos "Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågors" nya hemsida. 

Jag har fått den äran att vara en bloggande representant för "brukarna", dvs de som i detta fall lever med DövBlindhet. Jag vill poängtera att jag är bara en av många - vi finns i alla kategorier. 

Själv har jag vetat att jag haft allvarliga problem med både syn och hörsel sedan jag var 18 år. Körkortet drogs in när jag var 33 och det var väl då som jag verkligen började förstå allvaret. Först deppade jag ihop men några år senare tog jag mig i kragen och började tänka "positivt". 

För snart tio år sen blev jag varse att jag inte kunde hänga med på allt i hundra "knyck". Sedan dess arbetar jag bara halvtid på banken där jag varit mer eller mindre sedan jag var tonåring. Tack vare bra hjälpmedel, en förstående arbetsgivare, underbara kunder och möjlighet att själv kunna påverka mina arbetstider har det fungerat jättebra! 

I denna veva fick jag också kontakt med DövBlindteamet i Skåne. De startades som ett projekt av bla Lena Göransson ungefär samtidigt som jag behövde dem!!! TUR i oturen! De har varit helt fantastiska! Utan deras stöd och hjälp vet jag inte hur jag skulle fixat det. Ännu några år senare fick jag fatt i en vit käpp, som jag än i denna dag fortfarande inte helt blivit vän med...

Det är ett evigt trixande och fixande. Man måste vara envis som en åsna och inte ge sig i första taget. För några månader sen var jag tvungen att bita i det sura äpplet och ansöka om Färdtjänst. Hjälp mig hålla tummarna för att jag får det beviljat utan krångel! =)

. 

En liten filmsnutt att bli (be)rörd av

En vän delade med sig en liten film på Facebook och jag kunde inte undgå att beröras. Jag tar mig friheten att sprida den vidare, genom att lägga in en länk till den.


Klicka här***, så ser du filmen-->> 
http://www.facebook.com/photo.php?v=1862867806359 <<-- Filmen varar i 1 minut och 47 sekunder och jag kan lova att det är ytterst väl spenderade minuter! 


Bara genom att uttrycka sig lite, lite annorlunda kan man nå helt andra resultat...


***OBS! Jag har nu upptäckt att, om du kommit in i bloggen via "www.nkcdb.se" verkar det av någon anledning som om det inte går att öppna länken till filmen. Du kan antingen välja att kopiera länken och klistra in den i adressfältet ELLER gå in till bloggen via "www.dovblind.blogspot.com" och klicka på länken där istället. 


.

Om man inte skrapar bilrutorna blir man synskadad.

I morse var solen framme. Det var kallt och det var frost på rutorna.


Men. Det var ljust nog för att jag tyckte att jag INTE behövde veckla ut min vita käpp.


Gick på trottoaren i godan ro och tittade mig omkring. Njöt av den friska luften.


Noterade av någon anledning en bil som kom backande ut från en hyreshusparkering. Den backade mot mig. Den backade fort fort fort mot mig. Ska den inte sakta ner snart? Men stanna stanna STANNA!!! Jag lyckades kasta mig undan i sista stund och när sen bilen passerat mina tår med en hårsmån och bumpat ner för trottoarkanten stannade den en kort stund för att kunna svänga runt på gatan och köra vidare. Då passade jag på att knacka lite argt på rutan. "Du såg inte mig, va?" ropade jag åt föraren. Som vevade ner sin bristfälligt skrapade bilruta med några små titthål här och var och sa: "Eeehhh... Oj ursäkta! Ursäkta!" Sen vevade han upp rutan igen. "Ursäkta???", tänkte jag. "Nej, det tänker jag minsann inte göra!" Men jag sa inget, utan gick vidare och när han passerade mig tutade han sådär lite käckt med tutan som man gör när man hälsar på en gammal polare. "Jo, pyttsan, trodde du va! Himla dumt att jag inte hade käppen i handen, för du hade du förhoppningsvis sk*tit på dig av skam", mumlade jag för mig själv. För övrigt var jag ganska skakig och ledsen: Tänk vad som KUNDE ha hänt!


Nu frågar jag mig förstås: Imorgon, när jag ska till jobb igen och det är mulet och mörkt och jag därmed ser ännu sämre och alltså måste använda käppen... Kommer han att se mig då??? För då har jag kanske inte samma chans att ha "turen" att hinna kasta mig undan. Kanske hör jag motorljudet, men från vilket håll det kommer, det vet jag inte. 

Kontentan av detta:
* Reflex! "Reflexa, reflexa, på byxa och på pjäxa!" Jag har massor, men kan alltid hänga på mig fler.
* Det går inte att lite fullständigt på att andra trafikanter ser och räddar sig undan faror om man nu själv inte orkar skrapa rutorna/vrida på huvudet/tvätta rutorna/öppna ögonen... (För jag förutsätter naturligtvis att den som kör bil har körkort!) 
* Från och med nu ska jag sluta lägga skulden på mig själv alltid för allt som kan hända i trafiken! Det är inte mitt fel bara för att jag inte ser och hör så bra. Det var minsann inte mitt fel det som hände i morse, inte ens om han verkligen hade kört på mig. Fast, i så fall hade jag nog fått "betala högsta priset"...  




.

Ge aldrig upp! Den tvåtusenfemtiosjunde gången funkar det!

Några kvarter från där jag bor, ungefär halvvägs till jobbet (ja, jobbet är ganska nära) brukar det stå en dam med sin lilla hund. Damen i fråga är lätt förståndshandikappad. Hunden är en Jack Russell-terrier. 

Damen har alltid sin hund i koppel och de går antingen 25m åt ena hållet eller 25m åt andra hållet. För det mesta står de utanför hennes port och iakttar förbipasserande. Hunden har aldrig yttrat ett skall så vitt jag kan påminna mig. Inte damen heller. Hmm - det där lät märkligt - det inser jag nu. Jag menar förstås inte att det inte hörts skall från damen, jag menar att hon inte... Nej nu blev det fel igen! Glöm det! Damen är i varje fall alltid tyst som en mus. Hon bara tittar. Jag har gått förbi henne där i hörnan mer eller mindre dagligen i flera år. Ett oräkneligt antal gånger har hennes och mina vägar korsats. Jag brukar le åt henne, men hon bara stirrar med sitt stenansikte. Inte en min. Inte ett skall. Ingenting.


För några veckor sen tänkte jag att jag skulle försöka ändra på det. Jag inte bara log åt henne, jag började hälsa: "Hej!" Inte ett ljud. Inte en min. Inte ett skall heller för den delen ;-)


Nu har jag hållit på sådär och hälsat var gång jag sett henne. Ibland har jag förmodligen inte hälsat, för ibland är det mörkt och då använder jag min käpp och ser inte så himla mycket mer. Har damen sett mig då, har hon säkerligen varit konfunderad. OM hon funderar alls, vill säga?


I morse hände det som jag väntat på i flera månader!!!


Jag lyfte blicken från marken och där stod hon, som vanligt. När våra blickar möttes LOG HON MED HELA ANSIKTET! Jag sa "Hej!" HON SA: "HEJ!" =) =) =) Hon var så söt där hon log och såg så blyg ut, säkert kände hon sig väldigt modig för att hon vågat hälsa på mig. 


Så hela dagen idag har jag gått runt med ett stort leende inombords - emellanåt har det bubblat över och spritt sig till andra som korsat min väg! Jag har lyckats med något som jag trodde var helt omöjligt!!! 


Ett litet leende, ett litet "hej" och att få/visa bekräftelse är allt som behövs! 


Kontentan av detta: Vad det än handlar om, ge ALDRIG upp! Till slut funkar det! 
(Om inte annat, medelst uttröttningsmetoden ;-) )








.