Hur går det med mitt CI?

 Jodå, det dyker upp alltfler nya ljud i min värld =)

Jag håller på att prova ut en ny hörapparat på mitt högra öra - den andra är gammal och börjar kännas alldeles för svag. Hörseln håller ju på att försvinna även på det örat. Ärligt talat så är det en marginell skillnad mellan mina öron och jag hör i princip lika dåligt med det örat, som jag gjorde med det vänstra innan operationen. Nästan all diskant är borta och för övrigt har jag en hörselförlust på cirka 90dB... Dvs jag måste dra upp volymen på hörapparaterna till 90dB innan jag ens kan uppfatta något.
* 90–115 dB – Typiskt disko
* 80-90 dB – Ofta rekommenderad lyssningsvolym vid musikmixning
* 80–100 dB – Lågmält mindre liveband  

Hur som helst, fram tills nu har jag haft en Widexapparat, men håller på att prova ut en Phonak istället. Ljudet är helt annorlunda! (Fråga mig inte varför, men så är det...) Jag besöker audionom och vi justerar och jag går hem och provar och då låter det konstigt och jag blir irriterad och sur osv... Nu har jag fått låna en FM-mottagare för att prova om jag kan höra i telefon med den. Högst tveksamt, men efter lite mer justeringar, kanske?

Förmodligen är detta sista gången jag får en ny hörapparat? Om sådär sex-sju år kanske det är dags att operera CI även i högra örat. Normalt "får" man inte operation på båda öronen, troligen eftersom det är dyra operationer, men jag som även håller på att förlora synen inbillar mig att jag kanske tillhör den gruppen som trots allt kan få CI på båda öronen. Små barn som föds döva får ju bilaterala CI.

Var på mingelfest förra helgen och faktum är att jag kunde uppfatta tal av en till två personer samtidigt med mitt CI!!! Innan operationen var jag på liknande fest på samma ställe och då fick jag ta av hörapparaten och be den jag pratade med tala nära örat (max 2 cm avstånd) på mig för att kunna uppfatta något. Nu stod jag 2 dm ifrån och kunde uppfatta tal med mitt CI! =) Visst har det gått framåt!

Dock har jag inte riktigt vant mig vid att det numera är vänstra sidan jag ska vända mot den som talar. Så snart jag tycker det är extra svårt att uppfatta vad som sägs vänder jag först av ren vana den högra sidan till dem, eftersom jag alltid har uppfattat det örat som "bästa örat". Det upptäcker jag efter ett par sekunder och då får jag 'vända andra sidan till'. Väldigt förvirrande! Viss yrsel kan då uppstå - om inte hos mig - så hos de som ser mig står där och snurra ;-) Fast jag lär mig nog snart.

Idag var jag hos K på CI-teamet för att träna lite hörsel med CI:t. Faktum är att jag ganska obehindrat kan höra henne läsa ur en bok med enbart CI:t och utan att avläsa på läpparna. Ofta missar jag dock de första orden av det hon säger, men så snart jag hör fortsättningen, pusslar min smarta ;-) hjärna, ur sammanhanget, ihop vad som förmodligen sades i början av meningen. Hon testade också "örn-fiskmås-duva", "gram-kilo-ton", "schimpans-gorilla-silkesapa" osv. Första ordet uppfattade jag inte, men så snart hon sagt de andra två orden fyllde smarta ;-) hjärnan i och fick till det rätta svaret. Intressant egentligen, hur mycket hjärnan arbetar hela tiden - omedvetet. Men det förklarar kanske också varför jag så ofta känner mig så oförklarligt trött. Fastän jag är smart ;-)

Tack vare CI:t känner jag numera att jag kan koppla av lite mer. Det är faktiskt många som säger att jag hör bättre nu. Jag frågar inte om lika ofta och någon har tom konstaterat att jag verkar lyssna mer avslappnat nu. Jag sitter inte och blåstirrar på deras läppar precis varenda sekund utan kan faktiskt låta blicken vandra lite under samtalet. Jo, jag märker faktiskt det själv också; Att jag blivit lite mer disträ, okoncentrerad och oartig... **

Förr i tiden, dvs fram tills jag fick en ny sorts hörapparater en gång på 80-talet trodde jag alltid att om man inte tittade på den man talade med**, då var man ointresserad och oartig. På den tiden jobbade jag som vikarie på banken och vi använde fortfarande de där gamla knattriga skrivmaskinerna. Jag kunde höra en skrivmaskin knattra säkert tio meter bort och var helt förundrad. Och tänk, att man kan höra vad en person säger som står bakom en!!! Nu, med CI:t, händer mig liknande saker hela tiden.

En dag när jag var ute och gick passerade jag en man som gick lite långsammare än jag. Så snart jag passerat noterade jag att jag hörde hans steg lika högt hela tiden. "Ökar han på takten bara för att jag gick om honom? Usch vad irriterande." Så jag drog på lite mer, för jag ville inte ha honom flåsande i nacken. Efter en stund vände jag mig försiktigt om för att se var han befann sig. Hahaha! Han var långt bakom mig, men jag kunde alltså fortfarande höra hans steg. Hade han klackjärn, tro? ;-)

Stod och lagade mat i helgen och i vanliga fall måste jag hela tiden hålla ögonen på grytan för att det inte ska koka över. Nu kan jag höra så fort det börjar bubbla i grytan och matlagningen har nått en annan dimension. =) Det låter till och med om oljan/smöret i stekpannan.

Ujujuj jobbigt med matprat! Här sitter jag ju och blir hungrig... Ikväll ska jag och "töserna" käka på Koreana. Mmm, vad gott! Bor du i eller besöker du Helsingborg, rekommenderar jag restaurang Koreana å det varmaste! Den ligger i korsningen Bruksgatan/Prästgatan 100m österut från Knutpunkten. Det påminner inte om vare sig japanskt, thai- eller kinamat, mer än att det serveras med ris. Lägg därtill utomordentlig service och humana priser!

En bukett vårblommor kan väl aldrig vara fel?

Man ska inte TRO, man ska VETA! ;-)

Varför bryr jag mig om vad jag tror att andra tänker???

Jag försöker jämt och ständigt låta så käck och glad och positiv och "Nämen JAG har minsann aldrig några bekymmer med min DövBlindhet!"

Pyttsan... Det är klart att jag har, jag med. Fast det drabbar mig kanske inte så ofta nuförtiden, och jag försöker hålla det för mig själv.

En sak som jag har svårt med är faktiskt den vita käppen. Jag kan inte riktigt acceptera den alla gånger. Nu har jag och min kurator på DövBlindteamet (Tack för att ni finns!) konstaterat att det är en sak jag måste jobba med.

Jo, såhär är det: Ibland när det är hyfsat ljust ute, då tycker jag inte att jag behöver käppen, för jag klarar mig rätt bra att ta mig fram. Tills jag krockar med någon/något som jag "borde" sett. Jämt och ständigt går jag runt med blåmärken både här och där. Ibland minns jag inte ens var det kommer ifrån, eftersom jag så ofta slår i något. För ett par dar sen slog jag knät i en låda i en affär och när jag svurit en stund tog jag fram käppen och sa högt; "Jaja, jag får väl bita i det sura äpplet och sluta vara fåfäng." Jag sa det extra högt för att hon som jobbade i affären skulle förstå varför jag gått in i lådan. För att hon inte skulle TRO att jag var helt väck som sprang in i lådan sådär. Kan förresten fåfänga vara en anledning till att jag inte "vill" ha käppen framme?

Så länge det är mörkt har jag absolut inga bekymmer att använda den, för då finns det inget alternativ. Då ser jag nästan inte ett skit. Då måste jag helt enkelt. I måndags kväll när jag gick hem efter spinningen mötte jag en kund jag känner igen från banken. Hon tittade på mig, på käppen, på mig, på käppen och till sist ner i marken. Det värsta var det sista. Hon tittade ner i marken och hälsade inte ens på mig! Har jag förvandlats till ett neutrum bara för att jag har käpp? Visst, det är hos henne det inte är som det ska och troligen blev hon lite chockad och kunde inte riktigt få ihop det att en som jobbar på hennes bank kom med en vit käpp... Nu reagerar jag på något som jag TROR att hon har tänkt! Måste sluta med det.

Fast ärligt talat, det händer ofta (TROR jag i alla fall) att folk som känner mig sådär lite grand försöker låtsas som att de inte ser mig om de möter mig när jag har käppen. Ibland hälsar jag förstås på dem först, sådär extra högt eftersom de ju vänt bort blicken: "Hej Kalle!" "Hej Eva!" Då låtsas de vakna ur en dagdröm och tittar sig runt innan de till sist lite skamset påkomna hälsar tillbaka. Vid sådana tillfällen kan det nästan vara lite roligt att genera folk - hehe... NÄR jag har käppen kan jag ju lyfta blicken och se vilka jag möter. Och jag SER också VART och HUR de tittar. Varför är det så egentligen? Jag finner det tio gånger lättare att ha käppen framme när jag befinner mig i en grannstad än här hemma i mitt eget Helsingborg. För visst är det lättare att "placera tankar" hos folk man känner till än hos sådana som man inte har någon som helst relation till. Vad de senare "tror" är man faktiskt ganska likgiltig till.

Klart jag inser att blåmärken inte är det allvarligaste. Jag kan ju faktiskt skada mig allvarligt. Tänk om jag missar en bil, missar en trappa, trillar ner i ett hål i gatan eller liknande? Med käppen lyfter jag som sagt blicken och ser vad som händer runtomkring mig istället för att koncentrera mig på att räkna gatstenar. Sant, sant... Å ANDRA SIDAN spar jag MYCKET pengar på att inte se REA-skyltarna i skyltfönsterna! Eftersom jag ju är en sån där person som "måste" shoppa när det är rea... Oavsett om jag behöver nåt eller ej. Såsom kvinna har man lärt sig konsten; Vid behov kan ett behov alltid skapas, eller hur? 

Mitt senaste reafynd är förresten en kjol som är för liten. Men herregu', den var ju nedsatt med 70%! VEM kan motstå nåt sånt? ;-) Ok, sanningen är att det stundar ett födelsedagsfirande i mitten av februari och tills dess TROR är jag övertygad om att den ska sitta perfekt! Visst är den fin? =D 

Ett annat exempel på käppbekymmer kan vara när jag är ute på salsakvällar. Visst hade det underlättat om jag haft med min käpp för att kunna ta mig runt där i de mörka lokalerna. Men VEM skulle bjuda upp mig om jag stod med en vit käpp??? Kanske det ändå hade varit någon, men jag TROR att ingen skulle göra det. (OBS! Jag hade naturligtvis lagt den ifrån mig under dansen!) Nästa gång ska jag ta den med och skulle då ingen bjuda upp, kan jag förstås alltid ta en svängom med käppen =) Min lösning har annars blivit att jag ofta själv är den som bjuder upp. Först siktar jag in mig på ett "offer". Det kan ta ett tag att få in någon i synfältet, men ibland lyckas jag. Sen tar jag sats och försöker snirkla mig fram till vederbörande. Det är där problemen börjar: Antingen hinner han försvinna ur mitt synfält, någon annan hinner före, jag går vilse, jag springer in i ett bord eller hittar helt enkelt inte vägen.  

Efter hand som jag skriver ner här hur jag reagerar, resonerar och tänker kring min käpp och de situationer jag möter i samband med den, så inser jag mer och mer hur många fel jag säkert har. Man ska inte TRO en massa saker, man ska VETA! ;-)

Nu är det fredag och jag ska strax på fest! =) Trevlig helg!!!

Fem sinnen - eller sex?

Var upp i svinottan igår morse för veckans "hurtigaste" spinningpass. Jag har extremt svårt för att komma upp på morgnarna och när jag väl kom ut fick jag höra att de kviddevittrande fåglarna lät så himla glada som om de trodde att det var vår eller nåt. Först retade mig på deras glädje, men som tur var tog det bara några sekunder, så var jag lika glad själv. Käppade mig vidare i halkan och mörkret och när jag kom fram till Sats uppfattade jag det som om jag var först på plats. Då kände jag: VITLÖKSÅNGORNA! Inte lite heller, kan jag lova. Vände mig om och där stod mycket riktigt en person. Om man känner vitlöksstanken på ett par meters håll, då är det väl ändå för mycket?! Kanske var hon förkyld och hade tuggat i sig ett par råa klyftor? Men, å andra sidan, är man förkyld går man väl inte och tränar spinning?

Folk är roliga: De tror att vitlök hjälper mot förkylning...! Jo visst, tacka f*n för det, hävdar jag. Det är ju inte en jäkel som vill komma nära dem, så det kan säkert ligga nåt i det ;-)

Jag tillhör i varje fall den del av befolkningen som formligen avskyr vitlök - vare sig det gäller att inmundiga densamma eller att plågsamt behöva inhalera odören. Jag är dessutom väldigt känslig mot starka dofter och får ofta migrän. Vitlök är inget undantag...

Halvsju blev vi till sist insläppta och tror ni inte att hon satte sig på cykeln bredvid min!!! Jaja, vad göra? Satt där och började filosofera lite efterhand som tjejen började svettas och stanken blev värre. "Ååååh, jag står inte ut! En mer 'naturlig' doft à la Gert Fylking hade varit att föredra framför detta! Eller, jag vet inte, kanske hellre en parfym?"

Det tog inte mer än tio minuter förrän killen som satt på cykeln framför mig släppte en rejäl dos "naturlig" doft och jag höll på att formligen krevera! "Snälla, släpp ut mig härifrån!" Jodå, jag kände det på mig: I omklädningsrummet efter passet fick jag så jag teg av parfymdoften också!!!

Nu fick jag i alla fall DET bevisat för mig: Som man tänker, så blir det! Hädanefter skall endast tänkas bra, roliga och positiva tankar =) (At least, I'll do my very best...)

Ibland påstår folk att de som förlorat något sinne kan kompensera det med att de andra sinnena "blir bättre". Det tror jag absolut inte på. Däremot, så blir ju intrycken mer koncentrerade till de sinnen som fungerar bäst. I fallet ovan var det doften som gjorde att jag uppmärksammade tjejen och inte vare sig synen eller hörseln, vilket borde vara det mest naturliga. Jag är övertygad om att vem som helst som varit där hade känt vitlöken lika bra som jag, men det hade inte fått lika stor betydelse för intrycket av situationen som sådan. 

Visst är det så, att jag identifierar saker och ting annorlunda nu än jag gjorde förr. Ett exempel var för några år sen när jag var ute och dansade mycket salsa. Det är becksvart på sådana ställen, men folket som är där består av en liten begränsad klick och man känner de flesta, ytligt i alla fall. Min kompis stod bredvid mig och jag sa: "Du, står herr Y här i närheten någonstans? "Nej" svarade hon "men jag kramade honom för en kvart sen." Jag lärde mig känna igen folk på deras dofter även om vissa av dem kanske slösade för mycket med sina dyra droppar ;-)

Nu har vi avhandlat hörseln och synen (de två gick ju ganska fort) samt doften (som ibland ter sig som odörer) och nämnt det sjätte sinnet där man alltså tänker sig fram till saker eller känner saker och ting på sig - medvetet eller omedvetet?

Sen har vi känseln: När jag dansar (tex salsa) är det känseln som gör att jag kan dansa. Musiken (förhoppningsvis takten) kan jag höra, eller i vissa fall faktiskt känna och sen handlar det om att kavaljeren med sina händer för mig på ena eller andra hållet, visar att han vill att jag ska snurra, kanske spinna eller flytta mig hit eller dit. Det är jätteroligt att dansa, men naturligtvis kräver det att killen är tålmodig och att han förstår att jag varken ser eller hör. Naturligtvis vet inte alla det. Kommer tillfället upp berättar jag det, men innan en tio minuters dans vill man inte avhandla hela sitt liv, så oftast säger jag inget förrän det eventuellt uppstår något missförstånd.

Vad har vi kvar nu? Jo, smaken! En månad innan jul gick jag som en skamsen hund tillbaka till ViktVäktarna för sjuttioelfte gången, eftersom jag lider sån otrolig brist på karaktär när det gäller sånt man kan stoppa i munnen... OM man nu hade saknat smaksinne, så hade det självklart varit en baggis att hålla vikten -

- men ändå, smaksinnet vill man ju inte vara utan! Tänk när man är förkyld och täppt i näsan: Doftsinnet fungerar inte som det ska och därmed går även en del av smaken förlorad. Det vore katastrof för mig om det var ett konstant tillstånd!

Nu i jul har jag förlustat mig på skumma tomtar och rejält kryddade pepparkakor. Tack vare att jag FÅR LOV att unna mig en viss del godsaker, har jag klarat mig igenom denna tid utan att försmäkta. Jag har förresten en påse skumma tomtar kvar! Fast, jag tänker inte berätta var de är, för då äter jag bara upp dem ;-)

(Förresten, här kommer ett tips: Pussar! De både smakar och känns bra och är dessutom HELT KALORIFRIA!)

Bättre vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja.

Fi attans vad det är halt där ute! Igår morse när jag kom ut på trottoaren för att gå till jobb bestämde jag mig oerhört snabbt för att "idag kommer det inte att gå att gå"! Bara till att vända in igen i lägenheten och rota fram mina pensionärsdubbar. Jag skaffade dem för många herrans år sen, men har inte vågat ha dem på mig för jag kände mig så fånig. Nu fanns det minsann ingen återvändo. Det fick bära eller brista! Det var panschisdubbar eller skridskor som gällde.

Tro det eller ej, men broddarna var jättebra! Jag klev på som vanligt till jobb, medan resten av den tvåbenta befolkningen mest såg ut som ett gäng sk*tnödiga hundraåringar när de sakta försökte stappla sig fram. De enda som verkade någotsånär oberörda var en dam med rollator - och jag, förstås! Snacka om att jag fick konstiga blickar när jag sprang förbi dem alla i raketfart. Haha! Det må se fånigt ut med isdubbar på stövlarna, men med facit i hand säger jag såhär: Skrattar bäst som skrattar sist!

När jag sen skulle gå hem fann jag ännu en anledning till att jag ska fortsätta använda mina dubbar: Mörkret! Eftersom jag inte ser ett skit i mörker, så vet jag heller inte var isfläckarna finns - käppen "känner" ju inte hur halt det är. Så, jag får nog vackert skippa fåfängan och sälla mig till panschisarna med mina isdubbar framöver.

En annan sak man kan halka på är tyvärr alla hundlortar som nu tinar fram ur de före detta frusna snöhögarna. "Det som göms i snö" osv. Varför skaffar man hund om man inte orkar plocka upp skiten efter den!? Ibland undrar jag varför det inte finns "körkort" för att få ha djur. (För den delen borde det förstås krävas körkort för att få ha barn också!) För att återgå till hundlortarna... Det är INTE kul att trampa i skiten och ännu mindre kul att rulla käppen över möget! Urk! Sen är tanken att jag ska vika ihop käppen och stoppa den i väskan? Hmmm...

Nu har jag förresten fått min nya hörapparat till "andra" örat. Den är digital, väldigt avancerad och en av de allra bästa apparaterna på marknaden, men tyvärr, jag kan inte höra med den =( Det skrapar och knastrar och jag blir till slut så irriterad, sur och närmast deprimerad av (o)ljudet att jag byter tillbaka till den gamla. Jag väntar på kallelse till återbesök hos Audiologen för att göra justeringar. Funkar det inte då, får jag väl byta hörapparatsfabrikat. Olika apparater har olika ljudåtergivelse. Märkligt egentligen, kan de inte bara återge det faktiska ljudet om än i justerbar volym utefter audiogrammet? Tekniken kan minsann bli alltför avancerad också.

Fördelen med den ohörbara apparaten är att jag nu insett hur förbaskat bra hörsel jag faktiskt lyckats få med mitt CI. Nu är det, precis som en läkare sa till mig innan operationen, DET örat som är mitt bästa öra. Just nu kan jag höra hur halsbandet jag har på mig skramlar när jag rör mig!!!

Igår mötte jag en av min brors gamla vänner och vi stannade och pratade lite. Jag har under många år haft väldigt svårt för att höra denne killen och tänkte först bara smita vidare efter det sedvanliga "hej, hur är det med dig"- snacket. Så upptäckte jag att jag kunde föra en relativt obehindrad konversation med honom! Han har alltid varit en sån där snabbsnackare som mumlat lite. Med CI:t kunde jag plötsligt få ihop ord av hans "mummel" =) Har alltid undrat vad folk menat med att han har sån humor och är så rolig - men han VAR ju rolig =)

Ska bli spännande att få prata med mer folk som jag kanske undvikit just för att jag inte hört dem. De sista åren har jag fått gissa väldigt mycket vad folk sagt, genom att lyssna till språkmelodin när de pratar. Hos de som tex talar svenska med brytning är språkmelodin helt "fel" och då går det bara inte. Till min stora glädje har jag nu upptäckt att till och med där är det inte riktigt lika svårt att hänga med längre.

Pratade med en släkting förra veckan, som var väldigt intresserad av hur operationen gått osv. Så jag berättade om fåglarna jag kan höra och då sa hon "Oh vad kul, då behöver jag inte tycka synd om dig längre!" "Tycka synd om?" frågade jag. "Ja men, man kan ju tycka att livet har ju drabbat dig onödigt hårt med både synen och hörseln." "Jooo, förvisso, men det är ju bara att göra det bästa av det man har och jag har ändå ett fantastiskt bra liv", svarade jag.

Nu måste jag bara få klargöra en sak en gång för alla: 
Synd om mig, det är det då rakt INTE! =D

Lyssna på apelsinen!

Har du någon gång lyssnat på en apelsin?

Lyssnat på riktigt, menar jag?

Jag gjorde det nyss. "Ksschrrr, kschrrrr" lät det när jag drog av skalet. Sen delade jag klyfta efter klyfta. "Kschkrkrkr kschkrkrkr kschkrkrkr". Ljudet i kombination med doften av apelsin, jul och mys, synen av den härliga orange färgen, den friska smaken i munnen när man biter i klyftan, känslan av apelsinsaften som rinner nerför fingrarna när klyftorna delas, det ljudet är helt obeskrivligt!

Hädanefter rekommenderar jag ALLA som kan, att verkligen LYSSNA på apelsinen och njuta av det!

Precis samma känsla kan jag få av att gå i snö. När det är så kallt att snön knarrar under fötterna. Det är mysljud, det! I vinter har jag fått höra det många gånger eftersom till och med vi här nere i Skåne har fått njuta av en vit jul- och nyårshelg. Nu har det töat en hel del och det som är kvar är mest knöliga istrottoarer och på de ställen som det eventuellt finns lite snö ligger det en hård isskare på ytan. Tyvärr, men vi ska väl vara glada för det vi haft hittills =)

På julottan var jag och mina föräldrar som vanligt i Fleninge Kyrka. För varje år som går tunnas antalet besökare ut. För sådär 30 år sedan hade vi en jättepopulär präst och då var kyrkan så full att folk köade utanför och det sattes in massor av extra stolar. I år tror jag att det var max 25 personer där, av vilka jag känner till de flesta... Dessutom räknade jag till 210 brinnande ljus i ljuskronorna och en handfull övriga lågor. (Förlåt, men prästen var enormt enformig i sin predikan och jag orkade faktiskt inte lyssna på henne.) De år som kyrkan varit full - eller åtminstone halvfull - har det funnits en kör som sjungit fina julpsalmer. Om inte annat, så har det i alla fall funnits en manlig solist som avslutat predikan med "Adams julsång". Det finns nästan ingen finare julsång, om jag får tycka. Detta året satt jag och hoppades att jag skulle kunna höra kyrkklockorna spela innan gudstjänsten började. Mamma brukar berätta för mig när klockorna spelar. I år sa hon inget, för hon hoppades att jag själv skulle kunna höra dem. Det gjorde jag tyvärr inte...

Däremot avslutades gudstjänsten med ett väldigt vackert trumpetsolo som jag njöt riktigt av och tack vare detta glömde jag nästan av att sakna vare sig Adams Julsång eller klockspelet.

Efter julottan tände vi som vanligt ljus för mammas mormor och morfar samt för hennes farmor och farfar.

Traditioner är till för att hållas tycker jag, som har varit på julottan i stort sett varje år sedan jag var fem år, så jag kommer att fortsätta gå på julottan så länge jag får.

...och apelsiner är till för att LYSSNAS PÅ! ;-)